Take it away, Ögon!
Dessa jävla väntas tider. Fan, det låter som en Ulf Lundell-låt.
Mmm.... Uffe ja
Vad söker du?
Blivande_japan:
jaa, men tkr det är så sjukt jobbigt att behöva förklara sina problem när man bokar tid, och sen ska man sitta och förklara dem för en läkare och SEN kan man få komma till ngn som faktiskt kan hjälpa en... har ju typ tagit mig igenom det en gång, men fick bara hjälp som hjälpte för studen och nu känner jag att den ansträngningen gav mig +-0 ty
Åh 
Mm vet... Känner också så.. Men när jag bokade tid sa jag bara "hej jag vill gå till er psykolog och som jag förstått det behöver jag först gå till läkare för att sedan remitteras, så jag vill boka en tid hos läkare". Orkade inte förklara mer än så och de verkade okej med det.. Men känns skitjobbgit att behöva ta det med läkare först och sen psykolog. Kan inte psykologen göra den bedömningen direkt liksom?? Men ah... Gööör det!!! I värsta fall så ja, då har du slösat din tid och så, men du har i alla fall försökt göra något som kan vara bra för dig.
Zymba:
Åh
ja, om inte annat kanske det borde räcka att man får en telefontid med en sjuksköterska/läkare och att denne kan skicka en remiss direkt, borde ju spara in så mycket tid (och därmed pengar)
knnr väl bara att det är lite jobbigt pga har insett att jag verkligen behöver hjälp, vet inte vad jag ska göra om jag inte får det liksom.
Blivande_japan:
ja, om inte annat kanske det borde räcka att man får en telefontid med en sjuksköterska/läkare och att denne kan skicka en remiss direkt, borde ju spara in så mycket tid (och därmed pengar)knnr väl bara att det är lite jobbigt pga har insett att jag verkligen behöver hjälp, vet inte vad jag ska göra om jag inte får det liksom.
Känner precis så också! Just därför är det viktigt att våga och orka ta tag i det 🙁 Man får försöka ta ett steg i taget. Se det som att du bara ska ringa ett samtal. Tänk inte på mer än att du ska slå numret och boka en tid.
Zymba:
Känner precis så också! Just därför är det viktigt att våga och orka ta tag i det 🙁 Man får försöka ta ett steg i taget. Se det som att du bara ska ringa ett samtal. Tänk inte på mer än att du ska slå numret och boka en tid.
ah, får nog försöka göra så
... har varit i receptionen, lärarhuset, pratat med klasskamrater, kollat schemat, min mejl och messat två i min grupp. Hur ska man veta vilken sal de bytt till?
aja, får väl sitta här i en timme för att konfrontera lärarn sen. Under tiden ska jag försöka fatta att vintern börjat samt förbereda mig för att göra en komplettering för att jag "missar" ni lektion som är nu.
.
imorgon är det tenta&jtenta&jag började plugga i förrgår
här kmr bild
Jag har mycket blandade känslor för mitt kommande yrke. Ibland kan jag börja gråta för hur viktigt det känns och för hur glad jag blir av barn. Lika ofta känner jag en hopplöshet inför alla stofiler som figurerar i förskolan och kränker barn varje dag och det känns ibland som jag ska ut i krig mot dessa mossiga människor.
Jag har varit ute på fältstudie i två dagar och jag skulle vilja att min transkribering var på första sidan i alla tidningar imorgon för att uppmärksamma vad många barn får uppleva varje dag. Jag och min klasskamrat grät, på riktigt, när vi hörde inspelningen… Det lilla barnets önskemål som skrattas bort och bemöts med "Nej, därför att det är så." Det lilla barnets röst som gång på gång försöker få något sagt men som överröstas av en usel pedagog vars enda livslust verkar vara att utöva sin auktoritet mot detta lilla barn. Och nej, det är inga öppna kränkningar som folk i allmänhet skulle reagera över men det är en kombination av underförstådda antaganden om hur barn är, behöver och ska bli, tonfall, sarkasm, diskussioner över deras huvuden, en total avsaknad av barns perspektiv, en ovilja att själv som pedagog utvecklas och en lättja inför ansvaret de har för hur barn uppfattar vuxna som skrämmer mig och som värker i hela mig när jag måste lämna de där underbara små människorna i händer som deras. Ska tatuera i handflatan: Bli inte som dom.
Bell:
Jag har mycket blandade känslor för mitt kommande yrke. Ibland kan jag börja gråta för hur viktigt det känns och för hur glad jag blir av barn. Lika ofta känner jag en hopplöshet inför alla stofiler som figurerar i förskolan och kränker barn varje dag och det känns ibland som jag ska ut i krig mot dessa mossiga människor.Jag har varit ute på fältstudie i två dagar och jag skulle vilja att min transkribering var på första sidan i alla tidningar imorgon för att uppmärksamma vad många barn får uppleva varje dag. Jag och min klasskamrat grät, på riktigt, när vi hörde inspelningen… Det lilla barnets önskemål som skrattas bort och bemöts med "Nej, därför att det är så." Det lilla barnets röst som gång på gång försöker få något sagt men som överröstas av en usel pedagog vars enda livslust verkar vara att utöva sin auktoritet mot detta lilla barn. Och nej, det är inga öppna kränkningar som folk i allmänhet skulle reagera över men det är en kombination av underförstådda antaganden om hur barn är, behöver och ska bli, tonfall, sarkasm, diskussioner över deras huvuden, en total avsaknad av barns perspektiv, en ovilja att själv som pedagog vilja utvecklas och en lättja inför ansvaret de har för hur barn uppfattar vuxna som skrämmer mig och som värker i hela mig när jag måste lämna de där underbara små människorna i händer som deras. Ska tatuera i handflatan: Bli inte som dom.
man måste öka statusen för yrket lärare/förskolelärare så fler kompetenta vill bli det...
Exodus:
man måste öka statusen för yrket lärare/förskolelärare så fler kompetenta vill bli det...
Ja. Det deppiga är dock att djupt okompetenta pedagoger kommer finnas inom förskolans väggar i många år till.
Jag är så dålig på att plugga att jag nu anmälde mig till en föreläsning i hur man gör...
kom in senast och gick tidigast
Erryday Im studyin'
