Ögon i en plåthink:
Hon är fett schysst.
Kanske skumt att skriva men: Fan vad jag känner igen mig.
Tycker du borde fortsätta utsätta dig för den där jobbigheten för det är förjävligt sen när man sitter och stirrar i taket och ångrar sig. Jag gick en utbildning och hoppade av sen för att jag stängde in mig i ett skal totalt. Det är helt onödigt.
Har fortfarande kvar lite av samma problem, stakar mig och stammar fortfarande varannan minut men jag tror man måste utsätta sig för skiten (sociala interaktioner) för att det ska bli...ja uthärdligt.
Min pappa är så otroligt underbar, det sa jag till honom också, han sa tack och sen fortsatte han prata på om bilkörning och däck och abs-bromsar och besvarade alla mina teorier om allt möjligt. Han är allt en fin man, trots att han är så awkward när det kommer till det där faderligt kärleksfulla osv.
nubbie:
Han är allt en fin man
var glad att du har en pappa
amsi:
var glad att du har en pappa
Det har jag aldrig hävdat att jag inte är.
tänkte besvara en sak på ett bra sätt. Istället var jag ärlig. Varför lär jag mig aldrig. Hur svårt kan det vara.
nubbie:
Det har jag aldrig hävdat att jag inte är.
nej, det påstod jag inte heller. skrev bara att du ska vara glad, vilket jag antar att du är och således var mitt inlägg helt onödigt men jag hade också velat ha en pappa därför skrev jag det
Jag pratar fortfarande inte med min pappa och har ångest över hur det kommer bli i jul.
amsi:
nej, det påstod jag inte heller. skrev bara att du ska vara glad, vilket jag antar att du är och således var mitt inlägg helt onödigt men jag hade också velat ha en pappa därför skrev jag det
Ah okej, läste det med en en spydig "vafasiken klagar du för"-stämma av någon anledning.
nubbie:
Ah okej, läste det med en en spydig "vafasiken klagar du för"-stämma av någon anledning.
oj, det var inte min mening. förlåt
det var ett tag sedan jag drömde en mardröm om min morsa, men se där kom en igen. de är aldrig långt borta.
amsi:
oj, det var inte min mening. förlåt
Äsch då.
bror kära bror, att du inte vet bättre. Nåväl.
aksustik:
Kanske skumt att skriva men: Fan vad jag känner igen mig.
Närå, inte skumt! Snarare fett najs för mig att uppleva mig som mindre av ett ufo i det här.
Jag har själv inte hoppat av sådana anledningar, men att det varit ångestfyllt att behöva vara i ett socialt sammanhang har helt klart fått mig att prestera sämre.
Jag önskar att det vore socialt acceptabelt att, säg, inte prata med någon i klassen under typ någon vecka/månad, och sedan återgå till det sociala sammanhanget. Det är ju nog vanligen inte det...
Hoppas det blir bättre för dig, i varje fall.
Blääääähh
Kära relationsdagbok,
På sistone har jag tänkt mycket på min far och allt som varit. Min relation till honom befinner sig i någon slags gråzon känner jag. Längtar tills skolan är slut och jag fått ett jobb, då kan jag lägga pengar på en psykolog och gräva i allt som varit. Det börjar bli dags, jag har låtit det vara i alldeles för många år nu.
Undrar hur mycket av allt som hänt som jag förträngt. Kommer ihåg vissa saker, smådetaljer, men kan för allt i världen inte minnas sammanhanget.
Åh, pappa. Varför gjorde du såhär mot mig, gav mig en bristande uppväxt på alla sätt? Du hade kunnat vara en så bra pappa om du inte varit så stolt och egotrippad. Hur ska jag någonsin orka konfrontera dig med allt som finns inom mig och kräva svar? Jag vill ha svar, trots att jag vet att det inte finns några.
Varför tog du med mig till krogen? Varför var alkoholen viktigare än att se till att jag var trygg? Varför lät du dina underliga vänner ge mig skamliga förslag, tungkyssar och blickar som ingen 11-åring borde få? Varför lärde du mig inget? Inget om hur människor är eller vad som är viktigt i livet eller hur jag ska hantera motgånger. Varför lät du mig inte uppleva saker, se nya platser? Varför uppmuntrade du mig aldrig? Varför skuldbelade du mig så? Varför sade du sådana elaka saker? Menade du det?
Åh, röv. Livet är så jävla tungt ibland.
