Önskar att ha någon att ligga och lyssna på svensk poprock med, saknar det...

Ibland så känns det ba "äsch" och jag vågar hoppas på att jag kommer skapa fina vänskapsrelationer. Och då våga hoppas ännu mer, att jag kommer träffa någon som verkligen kickar igång mitt hjärta. Behöver bli kär på nytt så jag kan gå vidare från någon jag knappt minns men fortfarande känner mig förälskad i. Känns dock något tragiskt att det känns som att jag knappt kommer ihåg henne.

Det känns bara konstigt att ens enda dröm är att få bra irl relationer. Alla vill väl ha bra relationer, många kanske önskar sig bra vänner/partners. Men att det är det enda man drömmer om.. känns riktigt riktigt tråkigt och fattigt. 

Känns som att jag kan göra så mycket med mitt liv och om jag kunde sluta trycka ned mig själv hela tiden så skulle jag kanske kunna få fram min fulla potential. Inte vara nån som bara sitter och säger dumma saker till mig själv, hindra mig själv från att få fram den jag kan vara. 

Blir ju alltid som man tänkt sig. ..

"Åh fan om jag missar spiken.. inte missa inte missa inte missa" och så klart, missar spiken och gör ett hål i väggen jag nyss satt upp. 

"jag är dum, FY FAN VAD DUM JAG ÄR.. SATANS DJÄVLA KLANTIGA FITTUNGE" o eftersom jag inte kan släppa det så fortsätter jag att tänka så, om och om igen.. varje dag.. i flera år sen kan jag inte se mig annat än dum. Och kan nu inte vara något annat än dum 

typ sånt

man ska inte säga dumma saker te sig själv xD

fattar fortfarande inte hur jag kom in på det här

IndigoTYST:
Önskar att ha någon att ligga och lyssna på svensk poprock med, saknar det...

 lagom volym
i lagom belysning

🙁

Frågan är ju varför jag söker kärlek och bekräftelse från män så innerligt efter allt som hänt. Med två pojkvänner i bagaget som blivit polisanmälda, en som varit otrogen, en annan som tvingat till sig sex + övriga händelser.  Vad är felet på mig  Rent spontant känns det ju som att det mest logiska vore att vilja vända ryggen till kärlek och partners 4evurz. 

24/7:
Frågan är ju varför jag söker kärlek och bekräftelse från män så innerligt efter allt som hänt. Med två pojkvänner i bagaget som blivit polisanmälda, en som varit otrogen, en annan som tvingat till sig sex + övriga händelser.  Vad är felet på mig  Rent spontant känns det ju som att det mest logiska vore att vilja vända ryggen till kärlek och partners 4evurz. 

 det är inget fel på dig!!

hur går det med killen du träffar nu då, känns det bra och så?

jag har en bra relation med substanserna.

24/7:
Frågan är ju varför jag söker kärlek och bekräftelse från män så innerligt efter allt som hänt. Med två pojkvänner i bagaget som blivit polisanmälda, en som varit otrogen, en annan som tvingat till sig sex + övriga händelser.  Vad är felet på mig  Rent spontant känns det ju som att det mest logiska vore att vilja vända ryggen till kärlek och partners 4evurz. 

Förstår känslan, tyvärr.. Men alla vill väl bli älskade oavsett? Med risk för att kapa ditt inlägg, så kan det växla så enormt från dag till dag för mig och ibland från timme till timme; ena stunden tänker jag att jag ALDRIG någonsin ska utsätta mig för någon annan igen för den som man skulle förväntades lita på utsatte ju en för de allra mest hemska sakerna man kan tänka sig. Andra stunden så vill jag skeda med någon och se någon dålig film och låtsas som att inget av de tidigare sakerna har skett. Nästa stund så tänker jag FUCK LIFE, kanske ska ligga runt och inte bry mig ett jävla skit om någonting? Som sagt, man är i behov av kärlek och man kan tyvärr känna att den man får härifrån och från ev. familj och vänner, inte räcker till. 

mynona:

man ska inte dejta. man ska bara bli vän med folk. gillar man någon gillar man den och man får lita på sin instinkt: man lär känna varandra allteftersom, och sina åsikter och värderingar brukar man kunna presentera automatiskt när man klickar

Så har det varit med alla pojkvänner jag haft. Dels för att jag aldrig fattar signaler heller, haha. Man skulle kan säga saker rätt ut till mig. Men då tror jag alltid att personen driver med mig och säger man det inte rätt ut, så tror jag aldrig att signalerna är riktade till just mig. Sedan har jag träffat folk eller om man vill kalla det "dejtat". Men med de har det aldrig blivit något, utan endast med de som jag har varit vän med ett par månader och initialt inte ens haft tanken på att jag i framtiden skulle ha ett förhållande med denne. Det är för mig viktigt att ens partner är som en av ens bästa vänner, ser inte hur det annars skulle funka? Det slår dock extra hårt när ett förhållande tar slut, då man inte "bara" förlorat sin partner, utan också en av sina allra bästa vänner. 

PMR:

Så har det varit med alla pojkvänner jag haft. Dels för att jag aldrig fattar signaler heller, haha. Man skulle kan säga saker rätt ut till mig. Men då tror jag alltid att personen driver med mig och säger man det inte rätt ut, så tror jag aldrig att signalerna är riktade till just mig. Sedan har jag träffat folk eller om man vill kalla det "dejtat". Men med de har det aldrig blivit något, utan endast med de som jag har varit vän med ett par månader och initialt inte ens haft tanken på att jag i framtiden skulle ha ett förhållande med denne. Det är för mig viktigt att ens partner är som en av ens bästa vänner, ser inte hur det annars skulle funka? Det slår dock extra hårt när ett förhållande tar slut, då man inte "bara" förlorat sin partner, utan också en av sina allra bästa vänner. 

ju mer emotionellt engagerad man själv blir desto svårare blir det att tyda signaler, och att separera instinkten från önsketankar och neurotiska farhågor. Vad ska man lita på: sin instinkt eller sitt förnuft? Ja, man lär känna folk mycket bättre om man blir vän med dem, eftersom man slappnar av mer då. själv gillar jag inte alls hela detta koncept med att dejta: det känns mest som att man förbereder för en relation med ett bestämt syfte, med en början, ett förlopp och ett slut, medan vänskap är mer flytande och hållbart. det sista är ett problem. men kanske finns det större chans att man faktiskt håller kontakten efter relationen om man varit vänner, än om man "enbart" varit kärlekspartners? inte säkert, men kanske kanske är större

PMR:

Så har det varit med alla pojkvänner jag haft. Dels för att jag aldrig fattar signaler heller, haha. Man skulle kan säga saker rätt ut till mig. Men då tror jag alltid att personen driver med mig och säger man det inte rätt ut, så tror jag aldrig att signalerna är riktade till just mig. Sedan har jag träffat folk eller om man vill kalla det "dejtat". Men med de har det aldrig blivit något, utan endast med de som jag har varit vän med ett par månader och initialt inte ens haft tanken på att jag i framtiden skulle ha ett förhållande med denne. Det är för mig viktigt att ens partner är som en av ens bästa vänner, ser inte hur det annars skulle funka? Det slår dock extra hårt när ett förhållande tar slut, då man inte "bara" förlorat sin partner, utan också en av sina allra bästa vänner. 

Jag är sämst på signaler också. Och ironiskt nog sämst på att ge signaler.
Man måste mer eller mindre ta tag i mig och säga "JAG GILLAR DIG OCH DU GILLAR MIG. VAFAN LIKSOM?!" 

Kudhos:

Jag är sämst på signaler också. Och ironiskt nog sämst på att ge signaler.
Man måste mer eller mindre ta tag i mig och säga "JAG GILLAR DIG OCH DU GILLAR MIG. VAFAN LIKSOM?!" 

Haha, Jaaaa, samma här! Men mitt kassa självförtroende gör så att den andra parten dessutom måste upprepa detta vid flera tillfällen och även bjuda ut mig på något. Det har varit så att de varit tvungna att säga det rätt ut och även tillagt att jag är urusel på signaler. Min hjärna vill då dra ner mig och då tänka att "jaa, men du gillar säkert inte mig genuint, utan får för dig att du gillar mig.. eftersom jag gillar dig och du vill vara snäll.". Dvs, inte ett dugg bra och hälsosamt. Jag gör nog verkligen allt för att inte hoppa in i något, då jag inte vill bli sårad och att denne efter en månad ska inse att det är precis så som jag sagt redan från början. 

PMR:

Haha, Jaaaa, samma här! Men mitt kassa självförtroende gör så att den andra parten dessutom måste upprepa detta vid flera tillfällen och även bjuda ut mig på något. Det har varit så att de varit tvungna att säga det rätt ut och även tillagt att jag är urusel på signaler. Min hjärna vill då dra ner mig och då tänka att "jaa, men du gillar säkert inte mig genuint, utan får för dig att du gillar mig.. eftersom jag gillar dig och du vill vara snäll.". Dvs, inte ett dugg bra och hälsosamt. Jag gör nog verkligen allt för att inte hoppa in i något, då jag inte vill bli sårad och att denne efter en månad ska inse att det är precis så som jag sagt redan från början. 

Jag var sån förut. Hade sämst självförtroende.. Det är bättre nu,väldigt mycket bättre, men jag går med utgångspunkten att folk vill vara vänner hellre. Så någon måste erkänna sig och visa sina känslor för mig innan jag kan riktigt "släppa loss" ur jag känner inför personen. Tråkigt är det för könsnormerna är ju att männen ska alltid ta initiativet. 

Kudhos: Tråkigt är det för könsnormerna är ju att männen ska alltid ta initiativet.

astråkigt!  har några gånger varit den som tagit initiativ och visat intresse men det har aldrig funkat för då har de tagit avstånd. när jag däremot inte visat särskilt mycket intresse är jag helt plötsligt jättespännande. tydligen är man mer intressant när man är otillgänglig.  tråkigt att det ska vara så då jag personligen ser det som en självklarhet att visa intresse om jag är intresserad (utan att det blir för mycket såklart).

Under hela förmiddagens resa satt en tös och tittade på mig. Mår dåligt av det. Eller mår dåligt av den fruktansvärda rädslan. Rädd för vetskapen att det kanske hade kunnat leda till något trevligt om jag sagt något istället för att bara vilja sjunka genom golvet och dö. varför kan jag inte bara bli en bättre människa... visst det hade aldrig  kunnat bli som om jag sågs för den jag är omöjligt att komma ifrån men ändå... men det hade varit någon form av samtal med en annan människa... en liten möjlighet att lära mig bli lite social...

lol allt går utför? jag fattar inte, det känns som om alla e glada o ba wiii älskar dig bästi hihi ^_^ och alla har någon men typ de enda jag har e min släkt och typ varsin vän jag truly loves i  stockholm o jkpg...fett mobbat? 7 år sen sist fan, om ens det. eller asså jag har några att va med i skolan men det är inget typ geniunt längre, skrattar typ aldrig tror det är nog skolan, proven och särskilt all stress som tär på oss eller jag vet inte uhhHhhhhh