Perfect Storm, vill hävda att jag överlevde något liknande vid Bodasjön utanför Falun.

Dark Shadows - Tim Burton, Depp, Helena Bonham Carter, det vanliga gänget skulle man kanske kunna säga.

Lite besviken på Burton som även han känner sig tvingad att ge vika åt vampyrhysterin som råder inom filmbranschen, än om detta senaste tillskott är en gnutta kontroversiellt. Också lite besviken på att det nästan kändes som om han tog till stora skådespelare för att kompensera för ett smått taffligt manus. Filmklyschor är det värsta som finns och det råder det inte brist på i Dark Shadows precis. Men gud, skådespelet.

Sweet 16, lågbudgetslasher med inte helt bra skådespel och en twist i slutet från absolut ingenstans

The Human centipede.

Någon Beck skulle jag tro, mins dock inte vilken..

I stormens öga ser jag på nu ^^

Chicken Little haha, åh den där kycklingjäveln är banne mig söt! (var på tv okej, och orkade inte byta kanal.. )

Nick And Norah's Infinite Playlist

Jag gillar Michael Cera, men det här var för cheesy för min smak.

El ángel exterminador (1962)

Morgonen efter en middagsbjudning blir det klart att gästerna som är där inte har någon möjlighet att lämna rummet.

Åh, Luis Buñuel! Där har vi en man som kunde driva med överklassen. Bara idéen är riktigt briljant, jag gillar verkligen hur gästernas oförmåga att lämna rummet ligger på ett psykiskt plan och inte fysiskt. Det blir nästan spännande att se vad som ska hända i det trånga utrymmet som karaktärerna är fast i. Överklassens fasader brakar ihop och deras djuriska sidorna kommer fram, likaså filmens surrealistiska toner.

En del av replikerna är också klockrena. Eftersom filmen är en satir passar det perfekt med den torra humorn. Det finns många lager och detaljer att ta åt sig av här. Bland det bästa jag sett av Buñuel än så länge!

4/5

serial mom

Playtime (1967)

Monsieur Hulot måste kontakta en amerikansk tjänsteman i Paris, men han går vilse i labyrinten av modern arkitektur.

Jag uppskattar verkligen Tatis öga för detaljer här. Scenografin är fantastisk och otroligt uppfinningsrik. Det är uppfinningar, dammfria miljöer och massor av tekniska prylar. Även det tekniska i själva filmen är rätt så felfritt, Tati utnyttjar verkligen filmmediet i Playtime. Och snyggt är det med.

Innehållet å andra sidan är lite för svagt. Visst, det är ju fint och tänkvärt med konstrasten mellan det nya och det gamla, hur det krockar och människan mot tekniken. Tatis tankar känns ganska tydliga. Att se Hulot springa runt helt vilse är väl kul en stund, men det håller inte riktigt i två timmar. Det stampas vatten och jag får känslan av att det ligger för mycket dötid på de flesta ställen. Vissa grejer är ju förvisso småkul, men de amerikanska turisterna blir också rätt tröttsamma till slut. Trafic var lite på samma nivå, dock så gillade jag Mon oncle mycket mer.

2/5

Trouble in Paradise (1932)

Bedragaren Gaston Monesqu möter Lily, en ficktjuv som maskerar sig som baronessa i Venedig. Tillsammans tar de anställning hos den rika madam Colet, ägarinna till ett framgångsrikt parfymföretag i Paris. Planen är att lura madam Colet på pengar, men rätt som det är blandar sig kärleken in i spelet.

Handlingen är förvisso lite trivial på sätt och vis, men det funkar ju ändå till en svag trea. Det är lätt att tycka om den, det är rappt och det är småmysigt. Egentligen lite före sin tid i jämförelse med andra mer romantiska komedier (med exempelvis den lilla bildliga lekfullheten). Nästan som en Woody Allen-film, fast på 30-talet. Dock så är det absolut inte min favoritgenre, men detta är lite för charmigt för att jag ska ogilla det så mycket. Jag gillar den sofistikerade tonen, ordlekarna och den rappa dialogen. Inget man gapskrattar åt, istället sitter man mest och småler.

3/5

Angels with Dirty Faces (1938)

Gangstern Rocky Sullivan kommer ut från fängelset och blir bekant med några yngre småtjuvar. Samtidigt återförenas han med sin barndomsvän som numera har blivit präst.

Egentligen är det ju bra, främst är det James Cagney och Humphrey Bogart som gör att skådespelet håller en bra klass. Filmens rytm är schysst med. Och premissen är inte dum. Vad som dock förstör är ju ungarna. Prästen är i grund och botten en bra karaktär, men här blir allting tuggat till en töntig moralkaka med bland annat om man bör se upp till kriminell förebild och så vidare.

2/5

I rymden finns inga känslor. Betyg:

/5

Dold text: Den var dock lite rolig på sina ställen, och Cecilia Forss är rätt söt.

Il conformista (1970)

Utspelar sig i Rom 1938 då italienaren Marcello börjar jobba hos Mussolini och blir en fascistisk lakej som åker till Paris för att arrangera mordet på en politisk dissident som råkar vara hans före detta professor.

Berättarformen är trevlig, jag gillar främst hur filmen ofta återvänder till bilen Marcello åker i tillsammans med Manganiello samtidigt som de förföljer professorn och hans fru. Ibland tycker jag dock att Bertolucci nästan berättar lite för snabbt, i alla fall om man exempelvis tar scenerna med Marcellos mamma och pappa. Men annars är det schysst, det blir mer och mer spännande när det börjar gå lite åt thriller-hållet. Och tillbakablickarna passar bra i det övriga berättandet utan att det någonsin blir för rörigt.

Filmen är också oerhört snygg och stilren, hela stilen får mig att tänka på Melvilles L'armée des ombres som kom året innan. Den ofta stora arkitekturen tar verkligen ut sin rätt när den kväver den lilla människan. Grundhistorien är enkel, men det finns också en del komplexitet när filmen utforskar själva fascismen på ett intressant sätt. Fascismen kontra konformismen tillsammans med vad som leder till vad för vilka människor. Jean-Louis Trintignant spelar rollen som Marcello riktigt bra. Jag längtar efter att se honom i Amour. Väldigt stark trea.

3/5

Mean Girls

Yeah MAN!

Senaste pirates