Bluechain: Mjo ungefär den typiska storyn för folk med vårt problem ja, känner igen mig rätt väl... förutom att jag inte har kommit så långt i livet än... Förutom det där med att festa mycket och ofta kanske, det är precis det som jag inte kan göra pga detta, men du kanske inte brydde dig så mkt, blev stupfull direkt? :p

Man blir ju väldigt självmedveten med detta, tänker hela tiden på hur man ser ut och tycker att andra tittar på en etc så mycket är självklart psykiskt... nu är jag arbetslös och ungefär lika produktiv som du, vill inte tänka på min livssituation, sitter hemma och slösar tiden, enda glädjeämnet är att berusa sig med sprit och benzo i ensamhet, fast då får man ju sån lust att ge sig ut och vara social... får hålla sig till tele och nätet då tyvärr eftersom man ser ut som ett flushat blockmongo.

Vet inte exakt vad man skulle kunna få ut från hudkliniken, men det är väl bara att säga vad problemet är och se om de har några förslag? Enda jag har gjort i den vägen var ju att söka hos hudläkare men han var en idiot såklart så det blev inget med det... enda jag funderat på är att göra några IPL-behandlingar, men det verkar ju rätt osäkert och sen är naturligt nog rätt luspank också... men laser är väl i princip det enda som finns i nuläget som SKULLE kunna hjälpa på något sätt, samt nå slags täcksmink men det ger jag mig inte på...

Vi har säkert blivit lite mentalskadade men perfekt hud skulle nog ge en ca 500% boost för självförtroendet och det skulle fixa sig eventually... tror jag, men man vet ju aldrig.

Har inte varit här nu pga sommar, och då blir det alltid bättre pga att man kan vara ute mer, luften är fuktigare och inte äckligt torr och uppvärmd som under vinterhalvåret när man är fast inomhus... har faktiskt varit drägligt under sommaren, men nu när kylan är på ingående så blir man påmind om att det väntar några månaders rent helvete, tycker man kunde få gå i ide...

Aja, keep on fighting får man väl säga, hoppet om kur dör ju aldrig

På återhörande...

Hej och hå..

Bluechain: Du verkar ju må riktigt dåligt. Själv vet jag inte. Ibland tror jag att jag mår bra, men alltid när jag öppnar min post så hoppas jag att ett moln av mjältbrandssporer ska välla upp i ansiktet på mig..

Jag känner väl inte tillrckligt med livsglädje och så är jag rädd för livet på något sätt. Men att jag mår dåligt.. Ja, det gör jag säkert. Men jag har lurat mig själv så många gånger nu, så jag vet inte var jag har mig. Det är ju på något sätt skamligt att besvara frågan "hur är läget" med något annat än "bra".

Folk i min omgivning förstår nog inte hur dåligt jag mår, utan tycker nog bara att jag beter mig lite konstigt ibland. Har svårt att engagera mig i det sociala livet, då sjukdomen gör mig väldigt självupptagen.

Kanske ska vi samlas allihopa och begå ett rituellt sjävmord? Nej, jag skämtar.. Även om det nog ligger skrämmande mycket allvar bakom skämtet.

Laserbehandlingar har hjälpt. Nu är mina kinder inte så röda i normaltillstånd, och jag får inte lika många attacker. Men min själ är fortfarande ärrad.

Det jag tänker på ibland är ett ingrepp som jag hört talas om. Det har länkats om det tidigare i denna tråd. Det gäller att bränna av sympaticusnerven. Detta ingrepp kan leda till allvarliga biverkningar, såsom konstant svettning i armhålor och/eller på händer och impotens. Läste någonstans att 10% får sådana biverkningar. Lade fram tanken en gång på en hudbehandling, men de sade att det var alldeles för riskfyllt. Personligen kan jag tänka mig att det är värt det, mne jag stod inte på mig. Socialstyrelsen har skrivit att det i vissa fall kan vara lämpligt med ett ingrepp på sympaticusnerven. Det finns länkat till denna artikel tidigare i tråden.

Tror ändå att man ska kunna få ett drägligt liv någon gång. Har träffat en kvinna i 35-årsåldern med KPRF och hon var gift, hade barn och verkade accepterat läget.

Shit pommes frites.

Hej och hå..

Bluechain: Du verkar ju må riktigt dåligt. Själv vet jag inte. Ibland tror jag att jag mår bra, men alltid när jag öppnar min post så hoppas jag att ett moln av mjältbrandssporer ska välla upp i ansiktet på mig..

Jag känner väl inte tillrckligt med livsglädje och så är jag rädd för livet på något sätt. Men att jag mår dåligt.. Ja, det gör jag säkert. Men jag har lurat mig själv så många gånger nu, så jag vet inte var jag har mig. Det är ju på något sätt skamligt att besvara frågan "hur är läget" med något annat än "bra".

Folk i min omgivning förstår nog inte hur dåligt jag mår, utan tycker nog bara att jag beter mig lite konstigt ibland. Har svårt att engagera mig i det sociala livet, då sjukdomen gör mig väldigt självupptagen.

Kanske ska vi samlas allihopa och begå ett rituellt sjävmord? Nej, jag skämtar.. Även om det nogligger en del allvar bakom skämtet.

Laserbehandlingar har hjälpt. Nu är mina kinder inte så röda i normaltillstånd, och jag får inte lika många attacker. Men min själ är fortfarande ärrad.

Det jag tänker på ibland är ett ingrepp som jag hört talas om. Det har länkats om det tidigare i denna tråd. Det gäller att bränna av sympaticusnerven. Detta ingrepp kan leda till allvarliga biverkningar, såsom konstant svettning i armhålor och/eller på händer och impotens. Läste någonstans att 10% får sådana biverkningar. Lade fram tanken en gång på en hudbehandling, men de sade att det var alldeles för riskfyllt. Personligen kan jag tänka mig att det är värt det, mne jag stod inte på mig. Socialstyrelsen har skrivit att det i vissa fall kan vara lämpligt med ett ingrepp på sympaticusnerven. Det finns länkat till denna artikel tidigare i tråden.

Tror ändå att man ska kunna få ett drägligt liv någon gång. Har träffat en kvinna i 35-årsåldern med KPRF och hon var gift, hade barn och verkade accepterat läget.

Shit pommes frites.

Hej och hå..

Bluechain: Du verkar ju må riktigt dåligt. Själv vet jag inte. Ibland tror jag att jag mår bra, men alltid när jag öppnar min post så hoppas jag att ett moln av mjältbrandssporer ska välla upp i ansiktet på mig..

Jag känner väl inte tillrckligt med livsglädje och så är jag rädd för livet på något sätt. Men att jag mår dåligt.. Ja, det gör jag säkert. Men jag har lurat mig själv så många gånger nu, så jag vet inte var jag har mig. Det är ju på något sätt skamligt att besvara frågan "hur är läget" med något annat än "bra".

Folk i min omgivning förstår nog inte hur dåligt jag mår, utan tycker nog bara att jag beter mig lite konstigt ibland. Har svårt att engagera mig i det sociala livet, då sjukdomen gör mig väldigt självupptagen.

Kanske ska vi samlas allihopa och begå ett rituellt sjävmord? Nej, jag skämtar.. Även om det nog ligger skrämmande mycket allvar bakom skämtet.

Laserbehandlingar har hjälpt. Nu är mina kinder inte så röda i normaltillstånd, och jag får inte lika många attacker. Men min själ är fortfarande ärrad.

Det jag tänker på ibland är ett ingrepp som jag hört talas om. Det har länkats om det tidigare i denna tråd. Det gäller att bränna av sympaticusnerven. Detta ingrepp kan leda till allvarliga biverkningar, såsom konstant svettning i armhålor och/eller på händer och impotens. Läste någonstans att 10% får sådana biverkningar. Lade fram tanken en gång på en hudbehandling, men de sade att det var alldeles för riskfyllt. Personligen kan jag tänka mig att det är värt det, mne jag stod inte på mig. Socialstyrelsen har skrivit att det i vissa fall kan vara lämpligt med ett ingrepp på sympaticusnerven. Det finns länkat till denna artikel tidigare i tråden.

Tror ändå att man ska kunna få ett drägligt liv någon gång. Har träffat en kvinna i 35-årsåldern med KPRF och hon var gift, hade barn och verkade accepterat läget.

Shit pommes frites.

Hej och hå..

Bluechain: Du verkar ju må riktigt dåligt. Själv vet jag inte. Ibland tror jag att jag mår bra, men alltid när jag öppnar min post så hoppas jag att ett moln av mjältbrandssporer ska välla upp i ansiktet på mig..

Jag känner väl inte tillrckligt med livsglädje och så är jag rädd för livet på något sätt. Men att jag mår dåligt.. Ja, det gör jag säkert. Men jag har lurat mig själv så många gånger nu, så jag vet inte var jag har mig. Det är ju på något sätt skamligt att besvara frågan "hur är läget" med något annat än "bra".

Folk i min omgivning förstår nog inte hur dåligt jag mår, utan tycker nog bara att jag beter mig lite konstigt ibland. Har svårt att engagera mig i det sociala livet, då sjukdomen gör mig väldigt självupptagen.

Kanske ska vi samlas allihopa och begå ett rituellt sjävmord? Nej, jag skämtar.. Även om det nogligger en del allvar bakom skämtet.

Laserbehandlingar har hjälpt. Nu är mina kinder inte så röda i normaltillstånd, och jag får inte lika många attacker. Men min själ är fortfarande ärrad.

Det jag tänker på ibland är ett ingrepp som jag hört talas om. Det har länkats om det tidigare i denna tråd. Det gäller att bränna av sympaticusnerven. Detta ingrepp kan leda till allvarliga biverkningar, såsom konstant svettning i armhålor och/eller på händer och impotens. Läste någonstans att 10% får sådana biverkningar. Lade fram tanken en gång på en hudbehandling, men de sade att det var alldeles för riskfyllt. Personligen kan jag tänka mig att det är värt det, mne jag stod inte på mig. Socialstyrelsen har skrivit att det i vissa fall kan vara lämpligt med ett ingrepp på sympaticusnerven. Det finns länkat till denna artikel tidigare i tråden.

Tror ändå att man ska kunna få ett drägligt liv någon gång. Har träffat en kvinna i 35-årsåldern med KPRF och hon var gift, hade barn och verkade accepterat läget.

Shit pommes frites.

Hej och hå..

Bluechain: Du verkar ju må riktigt dåligt. Själv vet jag inte. Ibland tror jag att jag mår bra, men alltid när jag öppnar min post så hoppas jag att ett moln av mjältbrandssporer ska välla upp i ansiktet på mig..

Jag känner väl inte tillrckligt med livsglädje och så är jag rädd för livet på något sätt. Men att jag mår dåligt.. Ja, det gör jag säkert. Men jag har lurat mig själv så många gånger nu, så jag vet inte var jag har mig. Det är ju på något sätt skamligt att besvara frågan "hur är läget" med något annat än "bra".

Folk i min omgivning förstår nog inte hur dåligt jag mår, utan tycker nog bara att jag beter mig lite konstigt ibland. Har svårt att engagera mig i det sociala livet, då sjukdomen gör mig väldigt självupptagen.

Kanske ska vi samlas allihopa och begå ett rituellt sjävmord? Nej, jag skämtar.. Även om det nog ligger skrämmande mycket allvar bakom skämtet.

Laserbehandlingar har hjälpt. Nu är mina kinder inte så röda i normaltillstånd, och jag får inte lika många attacker. Men min själ är fortfarande ärrad.

Det jag tänker på ibland är ett ingrepp som jag hört talas om. Det har länkats om det tidigare i denna tråd. Det gäller att bränna av sympaticusnerven. Detta ingrepp kan leda till allvarliga biverkningar, såsom konstant svettning i armhålor och/eller på händer och impotens. Läste någonstans att 10% får sådana biverkningar. Lade fram tanken en gång på en hudbehandling, men de sade att det var alldeles för riskfyllt. Personligen kan jag tänka mig att det är värt det, mne jag stod inte på mig. Socialstyrelsen har skrivit att det i vissa fall kan vara lämpligt med ett ingrepp på sympaticusnerven. Det finns länkat till denna artikel tidigare i tråden.

Tror ändå att man ska kunna få ett drägligt liv någon gång. Har träffat en kvinna i 35-årsåldern med KPRF och hon var gift, hade barn och verkade accepterat läget.

Shit pommes frites.

Hej och hå..

Bluechain: Du verkar ju må riktigt dåligt. Själv vet jag inte. Ibland tror jag att jag mår bra, men alltid när jag öppnar min post så hoppas jag att ett moln av mjältbrandssporer ska välla upp i ansiktet på mig..

Jag känner väl inte tillrckligt med livsglädje och så är jag rädd för livet på något sätt. Men att jag mår dåligt.. Ja, det gör jag säkert. Men jag har lurat mig själv så många gånger nu, så jag vet inte var jag har mig. Det är ju på något sätt skamligt att besvara frågan "hur är läget" med något annat än "bra".

Folk i min omgivning förstår nog inte hur dåligt jag mår, utan tycker nog bara att jag beter mig lite konstigt ibland. Har svårt att engagera mig i det sociala livet, då sjukdomen gör mig väldigt självupptagen.

Kanske ska vi samlas allihopa och begå ett rituellt sjävmord? Nej, jag skämtar.. Även om det nog ligger skrämmande mycket allvar bakom skämtet.

Laserbehandlingar har hjälpt. Nu är mina kinder inte så röda i normaltillstånd, och jag får inte lika många attacker. Men min själ är fortfarande ärrad.

Det jag tänker på ibland är ett ingrepp som jag hört talas om. Det har länkats om det tidigare i denna tråd. Det gäller att bränna av sympaticusnerven. Detta ingrepp kan leda till allvarliga biverkningar, såsom konstant svettning i armhålor och/eller på händer och impotens. Läste någonstans att 10% får sådana biverkningar. Lade fram tanken en gång på en hudbehandling, men de sade att det var alldeles för riskfyllt. Personligen kan jag tänka mig att det är värt det, mne jag stod inte på mig. Socialstyrelsen har skrivit att det i vissa fall kan vara lämpligt med ett ingrepp på sympaticusnerven. Det finns länkat till denna artikel tidigare i tråden.

Tror ändå att man ska kunna få ett drägligt liv någon gång. Har träffat en kvinna i 35-årsåldern med KPRF och hon var gift, hade barn och verkade accepterat läget.

Shit pommes frites.

Hej och hå..

Bluechain: Du verkar ju må riktigt dåligt. Själv vet jag inte. Ibland tror jag att jag mår bra, men alltid när jag öppnar min post så hoppas jag att ett moln av mjältbrandssporer ska välla upp i ansiktet på mig..

Jag känner väl inte tillrckligt med livsglädje och så är jag rädd för livet på något sätt. Men att jag mår dåligt.. Ja, det gör jag säkert. Men jag har lurat mig själv så många gånger nu, så jag vet inte var jag har mig. Det är ju på något sätt skamligt att besvara frågan "hur är läget" med något annat än "bra".

Folk i min omgivning förstår nog inte hur dåligt jag mår, utan tycker nog bara att jag beter mig lite konstigt ibland. Har svårt att engagera mig i det sociala livet, då sjukdomen gör mig väldigt självupptagen.

Kanske ska vi samlas allihopa och begå ett rituellt sjävmord? Nej, jag skämtar.. Även om det nog ligger skrämmande mycket allvar bakom skämtet.

Laserbehandlingar har hjälpt. Nu är mina kinder inte så röda i normaltillstånd, och jag får inte lika många attacker. Men min själ är fortfarande ärrad.

Det jag tänker på ibland är ett ingrepp som jag hört talas om. Det har länkats om det tidigare i denna tråd. Det gäller att bränna av sympaticusnerven. Detta ingrepp kan leda till allvarliga biverkningar, såsom konstant svettning i armhålor och/eller på händer och impotens. Läste någonstans att 10% får sådana biverkningar. Lade fram tanken en gång på en hudbehandling, men de sade att det var alldeles för riskfyllt. Personligen kan jag tänka mig att det är värt det, mne jag stod inte på mig. Socialstyrelsen har skrivit att det i vissa fall kan vara lämpligt med ett ingrepp på sympaticusnerven. Det finns länkat till denna artikel tidigare i tråden.

Tror ändå att man ska kunna få ett drägligt liv någon gång. Har träffat en kvinna i 35-årsåldern med KPRF och hon var gift, hade barn och verkade accepterat läget.

Shit pommes frites.

Hej och hå..

Bluechain: Du verkar ju må riktigt dåligt. Själv vet jag inte. Ibland tror jag att jag mår bra, men alltid när jag öppnar min post så hoppas jag att ett moln av mjältbrandssporer ska välla upp i ansiktet på mig..

Jag känner väl inte tillrckligt med livsglädje och så är jag rädd för livet på något sätt. Men att jag mår dåligt.. Ja, det gör jag säkert. Men jag har lurat mig själv så många gånger nu, så jag vet inte var jag har mig. Det är ju på något sätt skamligt att besvara frågan "hur är läget" med något annat än "bra".

Folk i min omgivning förstår nog inte hur dåligt jag mår, utan tycker nog bara att jag beter mig lite konstigt ibland. Har svårt att engagera mig i det sociala livet, då sjukdomen gör mig väldigt självupptagen.

Kanske ska vi samlas allihopa och begå ett rituellt sjävmord? Nej, jag skämtar.. Även om det nog ligger skrämmande mycket allvar bakom skämtet.

Laserbehandlingar har hjälpt. Nu är mina kinder inte så röda i normaltillstånd, och jag får inte lika många attacker. Men min själ är fortfarande ärrad.

Det jag tänker på ibland är ett ingrepp som jag hört talas om. Det har länkats om det tidigare i denna tråd. Det gäller att bränna av sympaticusnerven. Detta ingrepp kan leda till allvarliga biverkningar, såsom konstant svettning i armhålor och/eller på händer och impotens. Läste någonstans att 10% får sådana biverkningar. Lade fram tanken en gång på en hudbehandling, men de sade att det var alldeles för riskfyllt. Personligen kan jag tänka mig att det är värt det, mne jag stod inte på mig. Socialstyrelsen har skrivit att det i vissa fall kan vara lämpligt med ett ingrepp på sympaticusnerven. Det finns länkat till denna artikel tidigare i tråden.

Tror ändå att man ska kunna få ett drägligt liv någon gång. Har träffat en kvinna i 35-årsåldern med KPRF och hon var gift, hade barn och verkade accepterat läget.

Shit pommes frites.

Hej och hå..

Bluechain: Du verkar ju må riktigt dåligt. Själv vet jag inte. Ibland tror jag att jag mår bra, men alltid när jag öppnar min post så hoppas jag att ett moln av mjältbrandssporer ska välla upp i ansiktet på mig..

Jag känner väl inte tillrckligt med livsglädje och så är jag rädd för livet på något sätt. Men att jag mår dåligt.. Ja, det gör jag säkert. Men jag har lurat mig själv så många gånger nu, så jag vet inte var jag har mig. Det är ju på något sätt skamligt att besvara frågan "hur är läget" med något annat än "bra".

Folk i min omgivning förstår nog inte hur dåligt jag mår, utan tycker nog bara att jag beter mig lite konstigt ibland. Har svårt att engagera mig i det sociala livet, då sjukdomen gör mig väldigt självupptagen.

Kanske ska vi samlas allihopa och begå ett rituellt sjävmord? Nej, jag skämtar.. Även om det nogligger en del allvar bakom skämtet.

Laserbehandlingar har hjälpt. Nu är mina kinder inte så röda i normaltillstånd, och jag får inte lika många attacker. Men min själ är fortfarande ärrad.

Det jag tänker på ibland är ett ingrepp som jag hört talas om. Det har länkats om det tidigare i denna tråd. Det gäller att bränna av sympaticusnerven. Detta ingrepp kan leda till allvarliga biverkningar, såsom konstant svettning i armhålor och/eller på händer och impotens. Läste någonstans att 10% får sådana biverkningar. Lade fram tanken en gång på en hudbehandling, men de sade att det var alldeles för riskfyllt. Personligen kan jag tänka mig att det är värt det, mne jag stod inte på mig. Socialstyrelsen har skrivit att det i vissa fall kan vara lämpligt med ett ingrepp på sympaticusnerven. Det finns länkat till denna artikel tidigare i tråden.

Tror ändå att man ska kunna få ett drägligt liv någon gång. Har träffat en kvinna i 35-årsåldern med KPRF och hon var gift, hade barn och verkade accepterat läget.

Shit pommes frites.

Hej och hå..

Bluechain: Du verkar ju må riktigt dåligt. Själv vet jag inte. Ibland tror jag att jag mår bra, men alltid när jag öppnar min post så hoppas jag att ett moln av mjältbrandssporer ska välla upp i ansiktet på mig..

Jag känner väl inte tillrckligt med livsglädje och så är jag rädd för livet på något sätt. Men att jag mår dåligt.. Ja, det gör jag säkert. Men jag har lurat mig själv så många gånger nu, så jag vet inte var jag har mig. Det är ju på något sätt skamligt att besvara frågan "hur är läget" med något annat än "bra".

Folk i min omgivning förstår nog inte hur dåligt jag mår, utan tycker nog bara att jag beter mig lite konstigt ibland. Har svårt att engagera mig i det sociala livet, då sjukdomen gör mig väldigt självupptagen.

Kanske ska vi samlas allihopa och begå ett rituellt sjävmord? Nej, jag skämtar.. Även om det nog ligger skrämmande mycket allvar bakom skämtet.

Laserbehandlingar har hjälpt. Nu är mina kinder inte så röda i normaltillstånd, och jag får inte lika många attacker. Men min själ är fortfarande ärrad.

Det jag tänker på ibland är ett ingrepp som jag hört talas om. Det har länkats om det tidigare i denna tråd. Det gäller att bränna av sympaticusnerven. Detta ingrepp kan leda till allvarliga biverkningar, såsom konstant svettning i armhålor och/eller på händer och impotens. Läste någonstans att 10% får sådana biverkningar. Lade fram tanken en gång på en hudbehandling, men de sade att det var alldeles för riskfyllt. Personligen kan jag tänka mig att det är värt det, mne jag stod inte på mig. Socialstyrelsen har skrivit att det i vissa fall kan vara lämpligt med ett ingrepp på sympaticusnerven. Det finns länkat till denna artikel tidigare i tråden.

Tror ändå att man ska kunna få ett drägligt liv någon gång. Har träffat en kvinna i 35-årsåldern med KPRF och hon var gift, hade barn och verkade accepterat läget.

Shit pommes frites.

Hej och hå..

Bluechain: Du verkar ju må riktigt dåligt. Själv vet jag inte. Ibland tror jag att jag mår bra, men alltid när jag öppnar min post så hoppas jag att ett moln av mjältbrandssporer ska välla upp i ansiktet på mig..

Jag känner väl inte tillrckligt med livsglädje och så är jag rädd för livet på något sätt. Men att jag mår dåligt.. Ja, det gör jag säkert. Men jag har lurat mig själv så många gånger nu, så jag vet inte var jag har mig. Det är ju på något sätt skamligt att besvara frågan "hur är läget" med något annat än "bra".

Folk i min omgivning förstår nog inte hur dåligt jag mår, utan tycker nog bara att jag beter mig lite konstigt ibland. Har svårt att engagera mig i det sociala livet, då sjukdomen gör mig väldigt självupptagen.

Kanske ska vi samlas allihopa och begå ett rituellt sjävmord? Nej, jag skämtar.. Även om det nog ligger skrämmande mycket allvar bakom skämtet.

Laserbehandlingar har hjälpt. Nu är mina kinder inte så röda i normaltillstånd, och jag får inte lika många attacker. Men min själ är fortfarande ärrad.

Det jag tänker på ibland är ett ingrepp som jag hört talas om. Det har länkats om det tidigare i denna tråd. Det gäller att bränna av sympaticusnerven. Detta ingrepp kan leda till allvarliga biverkningar, såsom konstant svettning i armhålor och/eller på händer och impotens. Läste någonstans att 10% får sådana biverkningar. Lade fram tanken en gång på en hudbehandling, men de sade att det var alldeles för riskfyllt. Personligen kan jag tänka mig att det är värt det, mne jag stod inte på mig. Socialstyrelsen har skrivit att det i vissa fall kan vara lämpligt med ett ingrepp på sympaticusnerven. Det finns länkat till denna artikel tidigare i tråden.

Tror ändå att man ska kunna få ett drägligt liv någon gång. Har träffat en kvinna i 35-årsåldern med KPRF och hon var gift, hade barn och verkade accepterat läget.

Shit pommes frites.

Sorry.. fattar inte varför det blev så många inlägg...

Tycker att allting går uppochned med hur man känner sig, ena studen eller dagen är allt perfekt, nästa är det skit. Om det bara kunde komma nån lösning snart på det här, menar att det börjar ju diskuteras mer och mer i alla fall :/

Hejsan, har också ett enormt stort problem med röda kinder! Allt började för lite mindre än 2 år sedan när jag gick i 8:an.
En gång var en kompis hemma hos mig och sade till mig att en kille gillade mig. Jag trodde henne egentligen inte, men jag märkte hur röd jag blev i ansiktet och gud vad chockad jag blev! Blev typ aldrig röd i ansiktet innan det. Jag sa bara "Jag vet" så att hon inte skulle fortsätta prata om det eftersom jag blev så röd fast jag egentligen inte tyckte det var speciellt pinsamt!

Efter det blev det för jävligt, jag blev röd som en dåre varje gång jag såg den här killen och sedan spred det sig. Jag blev röd så fort någon i hans klass var i närheten, när någon okänd pratade med mig (jag som egentligen älskar sånt!), när jag såg någon från skolan i köpcentret, när jag pratade inför klassen och när något oväntat hände.

Så håller det på än idag även om jag inte går på samma skola som den här killen länge, fast han kommer antagligen börja på min skola nästa år. hjääälp. Nu har jag en kille i klassen som jag blir röd i ansiktet när jag ser honom och jag vet verkligen inte varför! Jag är inte kär i honom, det kan jag garantera fast jag fick reda på att vi kände varandra som små i början på gymnasietiden, det är skitjobbigt, kan inte jobba i hans grupp i något ämne utan att skämmas, det här är hemskt. Jag börjar till och med rodna om t.ex. någon jag verkligen hatar tycker jag är snygg eller om någon anonym kommenterar att jag ser bra ut på bilddagboken! Eftersom jag nyligen börjat gymnasiet var jag utanför skolan med mina nya kompisar en gång. Då kom en av deras killkompisar fram till oss och det tyckte jag inte var pinsamt, men sen när han började skaka hand med mig skämdes jag som en dåre och vad gör han sedan om inte KRAMAR mig? Gud vad jag blev röd och jag tyckte inte ens den här killen var snygg! För att försöka få ett slut på det stack jag bort till min gamla kompis som stod en bit bort och hon bara "Vad röd du är i ansiktet" och det gjorde ju inte saken bättre. För några dagar sen läste jag på ett forum att man kunde försöka tänka att det inte gör något om man rodnar, det var några tips och dagen efter kändes det verkligen bra, jag trodde det funkade men nej. När jag senare såg den där killen i min klass blev det såklart värre igen.

Snälla någon hjälp mig, jag vill kunna vara som jag var förut innan jag fick den här skiten! Utåtriktad, en sån som ofta pratade med okända snyggingar och en som typ aldrig skämdes!

Puss på er.