Jag har ganska länge varit stressad över tiden. Jag har med stigande ångest stirrat på klockan, där varje tick har representerat en avfyrad atombomb inombords. Jag har haft krav på mig själv; orealistiska krav, inspirerade av sagor och berättelser, baserade på perfekta premisser. Som tolvåring började jag känna pressen av att åstadkomma något. Jag läste böcker, och betraktade hur antagonisterna gång på gång utförde fantastiska dunder, medan jag själv bara satt där....och gjorde "vadå?". Jag hade någon fix idé om att jag vid en viss tidpunkt i mitt liv, vid en viss ålder, hade behövt uppnå något, för att rättfärdiga mig själv, min existens och mitt värde. Om jag inte som 14-åring kommit på hur man löser krig, om jag inte vid 13 har kommit på ett botemedel till cancer, om jag inte vid 18 år hade påbörjat universitetsstudier - ja, då var jag en människa utan potential, framtid eller värde. Inte heller skulle jag då anse mig ha några färdigheter.
Det var inte en överdrift. Det var min standard för mig själv. Det lever kvar idag, i viss mån. Jag undrar vad det var som gjorde mig så? Var det fiktionen? Jag vet inte. Men man kan misstänka att flera faktorer spelade in. Men jag hade gärna vetat dom exakta katalysatorerna, för att vidare kunna förstå mig själv.
När jag väl tänker efter, tror jag nog att jag vet svaret. Det kom till mig, bara sådär. Jag tror det var akademisk frustration ännu tidigare i livet. Jag kände mig inte utmanad och tillfredsställd med de uppgifter jag blev ställd inför. Inte heller var jag nöjd med atmosfären för vilken undervisningen tog plats; det fanns liksom ingen intellektualitet överhuvudtaget. Jag undrade "Varför?", på ett sätt som inte behandlades. Repetitiv inlärning var inte så mycket värt för mig, utan jag ville hellre utforska det okända. Det kan låta väldigt pretentiöst, men jag känner att jag inte riktigt bryr mig om hur andra som ev. läser det här, kan uppfatta det jag berättar. Jag tänker inte censurera minnet av min upplevelse som barn för att andra ska uppfatta mig på ett visst sätt. I alla fall - jag tror att det akademiska missnöjet ledde till en molande bakgrundsångest. Ett obehag och en frustration. Teorin är att detta innebar någon typ av "kompensations-tänk" som växte sig allt mer och mer bisarrt. Att jag i och med bristande utmaning, satte upp än högre krav för mig själv för att "ta igen" den tid jag inte kunnat utvecklas optimalt.
Idag har jag kommit to terms med mitt läge. Jag känner inte åldersnojan på samma sätt. Vad jag gör med mitt liv, snarare än när, får vara den talande meriten. Det känns bra.
Edinburgh: Högmod går före fall
Har hört detta förut men vet inte vad det betyder, google kan inte förklara heller. Känner mig trög.
Fingerprints:
Har hört detta förut men vet inte vad det betyder, google kan inte förklara heller. Känner mig trög.
Såg du gårdagens avsnitt av game of thrones? Slutet förklarar uttrycket rätt bra.
Edinburgh:
Såg du gårdagens avsnitt av game of thrones? Slutet förklarar uttrycket rätt bra.
Nej visstja, det måste jag kolla på idag innan folk spoilar!
Exner:
Han tyckerdet här fallet mer synd om dem på grund deras etnicitet/härkomst/bakgrund.
det låter inte särskilt underligt. samma sak med ex våldtäktsoffer; man känner sympati med dem för att de har råkat ut för något mycket dåligt till följd av att någon annan tar sig rätten att trycka ner dem. på samma sätt kan man känna sympati för den svarte städaren som förmodligen har haft större strukturella motgångar (rasism och negativ diskriminering) än en själv. det handlar då snarare om att man känner med dem för de brott som begåtts emot dem båda, tänker jag.
så egentligen handlar det väl inte så mycket om hudfärgen. och därför handlar det väl inte så mkt om diskriminering, heller, antar jag. om man inte vill påstå att diskriminering är när man behandlar olika människor annorlunda pga olika förutsättningar.
ibland önskar jag att min tumblr kunde go back till att vara helt okänd igen
pallar inte alla jobbiga inboxes där folk bland annat frågar efter nakenbilder för jämnan
vill inte höra att jag är sexig lägg av
loquor:
vadå är jag jobbig som tar ut mina sexuella frustrationer här hela tin lr
nejnej! det är bara så fint att se dig vara öppen med din sexualitet. det var liksom gosigt tänkt. att ha en mysstund med sig själv med tända ljus. att man anstränger sig för att ha trevligt i sitt eget sällskap också. jag gillar det med dig. du tar med dig själv på dejter och unnar dig själv en fin tid med den du alltid kommer ha allra närmast. tycker att det ligger något väldigt romantiskt och hälsosamt i det.
Vad awesome allt är just nu, sommarlov!
Tenta imorgon sen är det över i tre månader... .SEN ÄR DET EN JÄKLA TERMIN KVAR TILLS JAG ÄR HELT FÄRDIG MED SKOLAN. Alltså satan vad jag ska kötta och jag är så taggad på c-uppsatsen, den ska bli så kul!
Fingerprints:
Tenta imorgon sen är det över i tre månader... .SEN ÄR DET EN JÄKLA TERMIN KVAR TILLS JAG ÄR HELT FÄRDIG MED SKOLAN. Alltså satan vad jag ska kötta och jag är så taggad på c-uppsatsen, den ska bli så kul!
Nice 
Fingerprints: jag är så taggad på c-uppsatsen, den ska bli så kul!
Oh honey....
Nej jag menar.
Blir säkert jättekul för dig!
Kudhos:
Oh honey....Nej jag menar.
Blir säkert jättekul för dig!
mvh fick A på b-uppsatsen 
Qulikilavisier:
Jag har ganska länge varit stressad över tiden. Jag har med stigande ångest stirrat på klockan, där varje tick har representerat en avfyrad atombomb inombords. Jag har haft krav på mig själv; orealistiska krav, inspirerade av sagor och berättelser, baserade på perfekta premisser. Som tolvåring började jag känna pressen av att åstadkomma något. Jag läste böcker, och betraktade hur antagonisterna gång på gång utförde fantastiska dunder, medan jag själv bara satt där....och gjorde "vadå?". Jag hade någon fix idé om att jag vid en viss tidpunkt i mitt liv, vid en viss ålder, hade behövt uppnå något, för att rättfärdiga mig själv, min existens och mitt värde. Om jag inte som 14-åring kommit på hur man löser krig, om jag inte vid 13 har kommit på ett botemedel till cancer, om jag inte vid 18 år hade påbörjat universitetsstudier - ja, då var jag en människa utan potential, framtid eller värde. Inte heller skulle jag då anse mig ha några färdigheter.Det var inte en överdrift. Det var min standard för mig själv. Det lever kvar idag, i viss mån. Jag undrar vad det var som gjorde mig så? Var det fiktionen? Jag vet inte. Men man kan misstänka att flera faktorer spelade in. Men jag hade gärna vetat dom exakta katalysatorerna, för att vidare kunna förstå mig själv.
När jag väl tänker efter, tror jag nog att jag vet svaret. Det kom till mig, bara sådär. Jag tror det var akademisk frustration ännu tidigare i livet. Jag kände mig inte utmanad och tillfredsställd med de uppgifter jag blev ställd inför. Inte heller var jag nöjd med atmosfären för vilken undervisningen tog plats; det fanns liksom ingen intellektualitet överhuvudtaget. Jag undrade "Varför?", på ett sätt som inte behandlades. Repetitiv inlärning var inte så mycket värt för mig, utan jag ville hellre utforska det okända. Det kan låta väldigt pretentiöst, men jag känner att jag inte riktigt bryr mig om hur andra som ev. läser det här, kan uppfatta det jag berättar.
känner igen mig själv här
