Mår nästan alltid bra 

Jag mår bra, jag har ju blivit frisk nu. Jag är bara ensam, och saknar personer jag inte vet om jag kommer att få se igen, och längtar efter ett liv jag kanske aldrig kommer att få. Jag är frisk nog att vara sorgsen utan att bli sjuk. 

Mår inte så bra:( och skolan gör ju det inte bättre 

Hur gör en för att sluta längta efter bättring? Hur gör en för att sluta drömma om sånt som inte går att få? Skulle underlätta oerhört om det gick att bli av med den sortens tankemönster och känslor.

meh, det är väl ok

Vissa saker känns SÅ bra men andra SÅ dåliga. Önskar att jag kunde jobba mer just nu eftersom jag trivs så pass bra på röda korset, är dock ingen idé att söka ett stabilt + betalt jobb om jag ska flytta i vår. 

På tal om flytt så hoppas jag att det blir av. Det skulle göra mig enormt lycklig. Kan bli lite tight och för svårt att få tag på boende i storstan dock? Men dream big liksom?  Sen är det ju det med min oförmåga att kunna plugga. Har dock möjlighet att försöka ge mig själv ett försprång om jag börjar med gymnasieabetet så tidigt som möjligt innan ny studiestart.

Är så sjukt nära på att avsluta mina nuvarande studier. Har kommit en bra bit men mår sjukt dåligt av att fortsätta och kan fysiskt i-n-t-e knappra på tangentbordet i sammanhanget utan att vilja spy av ångest. Ska prata ut mer om detta med min lärare på onsdag. Vet ej hur jag ska göra och blir extra orolig när detta krockar med mina framtidsdrömmar i sthlm.

Sen är det 1 person som tar upp extra mycket av mina tankar. Vågar nog inte uttrycka mig för mycket om den utan endast att det också är 1 underbart fantastisk människa jag känner väldigt starkt för. Han skulle kunna få vara pappa till mina barn. Dock är han otroligt frånvarande nu för ti'n och det känns knappt som han vill ha och göra med mig längre vilket krossar mitt hjärta. Dras åt andra håll samtidigt och känner att detta börjar bli farligt.

uh gör ont att vara människa

PS. Min förkylning verkar aldrig gå över. Slut på klagandet for now

Misslyckades med magnetkamera idag igen. Aja får väl ta lugnande nästa gång.

Önskar att jag kunde stänga av.

Suddade allt, känns bra att fått skriva iallafall.
Känner mig nere, nostalgi, vänner, tiden, kortfattat summerat.

Skit.
2016 var ett utav mina sämsta år och 2017 tycks fortsätta i samma fotspår. 
En nära släkting har blivit sjuk. Hon är bara ett par år äldre än vad jag är och hennes hjärna förtvinar. Det finns inget att göra annat än att sitta och titta på medan hon blir sämre och till sist dör.

Och så har jag blivit dumpad av min kurator. Hon sa att hon inte kan hjälpa mig bekämpa min depression och ångest utan jag måste göra det på egen hand. Och så hänvisade hon mig till självhjälp-böcker.
Hon sa bland annat att jag inte kommer må bra förrän jag har ett jobb jag gillar (sen var det 5 saker till men jobbet var centralt). Men för bara en månad sen gjordes bedömningen att jag mår för dåligt för att kunna jobba så jag ser inte hur jag ska ta mig ur det.

ööörkarn:
Skit.
2016 var ett utav mina sämsta år och 2017 tycks fortsätta i samma fotspår. 
En nära släkting har blivit sjuk. Hon är bara ett par år äldre än vad jag är och hennes hjärna förtvinar. Det finns inget att göra annat än att sitta och titta på medan hon blir sämre och till sist dör.

Och så har jag blivit dumpad av min kurator. Hon sa att hon inte kan hjälpa mig bekämpa min depression och ångest utan jag måste göra det på egen hand. Och så hänvisade hon mig till självhjälp-böcker.
Hon sa bland annat att jag inte kommer må bra förrän jag har ett jobb jag gillar (sen var det 5 saker till men jobbet var centralt). Men för bara en månad sen gjordes bedömningen att jag mår för dåligt för att kunna jobba så jag ser inte hur jag ska ta mig ur det.

Försök skaffa psykolog ist 🙁

vonKissekatt:
Misslyckades med magnetkamera idag igen. Aja får väl ta lugnande nästa gång.

magnetkamera? det finns öppna magnetkameror om man är rädd och inte klarar slutna. Fråga så borde du få det. Jag har gjort så flera gånger plus folk ja känner.

ööörkarn:
Skit.
2016 var ett utav mina sämsta år och 2017 tycks fortsätta i samma fotspår. 
En nära släkting har blivit sjuk. Hon är bara ett par år äldre än vad jag är och hennes hjärna förtvinar. Det finns inget att göra annat än att sitta och titta på medan hon blir sämre och till sist dör.

Och så har jag blivit dumpad av min kurator. Hon sa att hon inte kan hjälpa mig bekämpa min depression och ångest utan jag måste göra det på egen hand. Och så hänvisade hon mig till självhjälp-böcker.
Hon sa bland annat att jag inte kommer må bra förrän jag har ett jobb jag gillar (sen var det 5 saker till men jobbet var centralt). Men för bara en månad sen gjordes bedömningen att jag mår för dåligt för att kunna jobba så jag ser inte hur jag ska ta mig ur det.

dåligt med din släkting som är sjuk. obotliga sjukdomar är svåra, man får hoppas det går så bra som det e möjligt.

göra det på egen hand? hur då. behöver man stöd och inte kan själv så går det inte ändå. kan behöva mediciner och terapi. vad var dom 5 sakerna? vad mår du mest dåligt för? är du ensam? är du deprimerad? varför? vad har du ångest för?
för dåligt för att jobba? har du en diagnos av nåt slag? eller är du bara sjuk? du kanske kan studera annars eller få hjälp av någon myndigeht?
ge inte upp hur som helst. det kan bli bättre. du har väl familj och bekanta som du tycker om? som vill hjälpa dig? sök hjälp av dom också.

vonKissekatt:
Försök skaffa psykolog ist 🙁

Det skriver kuratorn remiss för men hon är inte villig att göra det i nuläget. Och jag har inte råd att söka hjälp privat. Jag har inte ens råd att gå på mediciner. Men det är nog lika bra, jag är för långt nere i träsket för att kunna börja med mediciner.

Bombay:

dåligt med din släkting som är sjuk. obotliga sjukdomar är svåra, man får hoppas det går så bra som det e möjligt.

göra det på egen hand? hur då. behöver man stöd och inte kan själv så går det inte ändå. kan behöva mediciner och terapi. vad var dom 5 sakerna? vad mår du mest dåligt för? är du ensam? är du deprimerad? varför? vad har du ångest för?
för dåligt för att jobba? har du en diagnos av nåt slag? eller är du bara sjuk? du kanske kan studera annars eller få hjälp av någon myndigeht?
ge inte upp hur som helst. det kan bli bättre. du har väl familj och bekanta som du tycker om? som vill hjälpa dig? sök hjälp av dom också.

Alltså... Det kan inte gå bra. Det kommer att sluta med att hon hamnar på långvården som en grönsak innan hon till sist dör. Och tills dess ska vi bevittna den otäcka processen som leder dit.

Jag vet inte hur. Hon tycker att jag behöver mediciner men ska man gå på medicinering så måste man också få terapi så jag förstår inte heller hur det här går ihop.
Jag vill helst inte gå in på det men det är saker som inte fixas på ett kick, det kan ta åratal.
Jag är deprimerad. Medelsvår depression, men jag tror att den kan ha eskalerat till svår depression för jag mår betydligt sämre nu än när jag fick diagnosen. Jag har även GAD som även den bara blir värre och värre. Med GAD har man ångest över precis allt. Vad som helst triggar igång ångesten och oftast vet man inte vad eller varför.

Jag studerar på distans just nu men det är knappt så jag klarar av det. Myndigheter har aldrig hjälpt mig.

Pffft! Jag har kämpat genom hela mitt vuxna liv. Det blir inte bättre. Och jag orkar inte kämpa hur länge som helst heller. Blir det inte bättre så kommer jag att kasta in handduken till sist.