Mår skit.
Mår asbra. Först så har jag hittat pengar, och sen så hittade jag spelet "Medal of Honor, Allied Assault" måste installera det sen så kan jag spela
Jag är kontemplerande. Jag funderar på hur en viss gest jag ämnar genomföra mot en specifik kommer uppfattas av de som exkluderas ur den. Exkluderingen sker på grunden att jag inte har en tillräckligt etablerad relation till de exkluderade, vilket gör att jag inte vet om gesten skulle uppskattas av dessa. Genom att säkerställa hur individerna i fråga skulle ställa sig till min handling, skulle överraskningsmomentet gå förlorad. Är det skäl att låta bli? Kanske är det handlingen som sådan som skulle uppbåda uppskattning och lycka, snarare än den överraskande effekten? Jo, jag tror det. I högre grad än suprisen.
Hmm. Då verkar det som att jag kommit fram till att ingen exkludering är nödvändig. Jag kollar med de jag är osäkra på, och ser hur de känner, så får de själva bestämma om de vill ta del av saken.
Fint. Ett dilemma löst. Däremot gör det inget emot den ångest som oförtrutet präglar min sinnesstämning och tynger mitt bröst. Medicinen, min tänka vita riddare i skinande rustning, har tyvärr svikit mig.
Hon trummar otåligt på det trebenta, härjade bordet med hennes klorliknande naglar. Den gamla spådamen stirrar förstrött in i den rökfyllda glaskulan. För varje passerad sekund, sipprar hoppet ur hennes ögon likt luften från en människas sista andetag. Hon ser på mig med ett sorgset ansikte, och viskar till mig: "Din framtid är oviss, min flicka. Mycket dunkel. Jag kan inte säkert säga att dina plågoandar sin väg går".
Hennes ord känns som is mot hjärtat. Ännu en besvikelse. Ännu ett nederlag. Jag blundar snabbt för att hålla tårarna tillbaka, för att hindra den flod av sorg jag har inom från att träda i kraft och ge sig tillkänna. Jag tar ett djupt andetag, knyter nävarna och öppnar ögonen. Jag möter spådamens blick. "Tack", säger jag, samtidigt som jag krampaktigt försöker uppbåda ett litet leende. Hon ser medlidsamt på mig när jag vänder på klacken och träder ur tältet.
Hösten hade gjort sig till känna. Mörkret var på ingång och vinden nöp obarmhärtigt i mina kinder. Utanför trängde sig en envis tår ner för min kind. Jag såg mig omkring i ett försök att hitta stigen. "Ah, där", tänkte jag medan jag såg på den halvt igengrodda stigen. Träden vinande runt om mig där jag gick med sorg i hjärtat, på väg hem till den öppna brasans smekande, tröstande värme.
Framtidens frågetecken skulle ge sig till känna tids nog.
sugigt
mår dåligt pga mycket bråk hrmma, mår bra för alla prov och läxor är över nu innan jul
Mår: lite sorgsen.
Jag mår tung i huvudet. Och jag är ledsen. Sorgsen. Nedslagen.
kram på er alla!!
Jag mår okej. Jag är glad, jag är taggad och förväntansfull inför allt som väntar. Men då och då slår det mig att mannen jag älskar inte längre är min och det bara tar över. Det är svårt att trycka undan en sorg som är så stor som denna.
Förtröstansfull. I vanliga fall kanske jag hade utgått från det värsta, men det känns inte som om det finns någon anledning att göra det nu. allt känns som om det fungerar bra och går åt rätt håll trots att det utåt kan verka annorlunda
Jag vet. Verkligen. Men det blir svårare i längden.
avgrundslösa tankar är inte en dans på rosor dom heller 🙁
skymningen faller fortare och fortare för mina ögon i takt med att alkoholhalten sjunker.
