jossan
Det är antagligen så att kroppen behöver energi=mat mera mera mat.
Sen så kanske du har en infektion i kroppen som säger "ge mig mat och vila" så den liksom blir frisk och pigg igen.

Tycker det är så skönt att du skriver ut att man skall unna sig godsaker.
Det gör att man inte känner lika stor press att vara nyttig hela tiden.
Jag tänker att om andra kan unna sig så kan jag med det, tack till dig!

Hur går det annars med skolan?
Ngn nytt om att ringa till Capio kanske?

Kram

Michelli:

Jag vill ju bli fri men inte stor

amen

Michelli:

Det gör att man inte känner lika stor press att vara nyttig hela tiden.
Jag tänker att om andra kan unna sig så kan jag med det, tack till dig!

Jo kanske..känner bara att jag inte har ngn ork riktigt i kroppen..
men jag vet ju oxå att jag lixom aldrig hinner bli helt frisk förrän jag blir sjuk igen!
Måste nog vara mer rädd om mig...Har såå dåligt immunförsvar pga äs..
Pratade med min kompis igår som oxå har äs, hon hade varit sjuk från och till nu i en månad! Hennes immunförsvar e lika dåligt det, så man fattar att det kommer va äs...tyvärr..

Jo jag försöker mest intala mig själv att chips o godis etc inte e farligt egentligen!
Jag kan typ inte äta det längre, vet inte alls vad som hänt med godismonstret jossan!!
Så idag ska jag gå ner o köpa godis, sen ska jag nog baka en kaka oxå! O jags ka äta en massa av den om jag bakar...
Jag tycker du ska unna dig att äta ngt gott med pojken idag.
Det är inte bara gott utan socialt o mysigt....trevligt lixom
Tänk vad mycket godis jag äter jämt o ÄNDÅ går jag inte upp i vikt av det gumman!

Pusskalas!

jossan
Jag hoppas verkligen att du är mer rädd om dig gumman.
Tycker du gör rätt i att köpa godis och äta kaka, jag skall föröska äta lite mys idag jag med, försöka går ju alltid
Blir peppad när du kan då måste jag med kunna!

Du är goast! Kram

enimängden:

hur har du haft det genom tiderna gumman? har inte pratat så mkt med just dej, du är ju rätt ny o så. lite svårt då:/

Hej! Jag har haft det rätt tufft men det ska vi inte prata om nu. Jo jag är rätt ny här, ni verkar alla så snälla och trevliga men jag är orolig över hur dåligt många av er mår. Jag känner igen mig i så mkt ni skriver men skillnaden är att inte befinner mig mitt i det längre utan har fått lite distans. Men självklart har jag det också svårt ibland...

enimängden:

det jag är mest intresserad av är HUR du blev bra. att det ens kan ske liksom, det är ofattbart i min värld. puss på dej

Jag måste bara tala om för dig att jag miljoner gånger har tänkt att det inte kan bli bra. Jag har trott att jag skulle leva hela livet med ångest och svart mörker. Och jag har inte haft viljan att göra något för att förändra min situation. Jag önskar att jag kunde ge dig ett handfast råd om hur man gör för att bli frisk, om det vore så enkelt skulle jag säkert få nobelpris
Som du säkert et så är det viljan man först och främst måste skaffa sig, viljan att bli frisk. Du kan till exempel göra en lista med allt du missar och förlorar på att vara fast i en ätstörning. Sen kan du skriva ned hur du skulle vilja att ditt liv såg ut om du aldrig hade fått en ätstörning. Det är tillåtet att drömma och fantisera hur mycket som hellst. Du kanske vill bli popstjärna innerst inne eller så kanske du mest av allt önskar att kunna ha filmkvällar med kompisar och kunna äta godis och chips utan att må dåligt och kompensera med kräkning, träning eller svält. Det som är så bra är att man kan kan förverkliga mycket av sina drömmar bara man är beredd att satsa.

Jag kan inte riktig säga hur det kom sig att jag plötsligt började kämpa för ett friskt liv. Det var mycket som spelade in, men främst insåg jag att det faktiskt finns ett bättre liv än en ätstörning. Har du hjälp och kontakt med sjukvården? Jag har kontakt med sjukvården och det är viktigt att man har. Men tyvärr får ju inte alla hjälp som behöver och söker, det har man ju läst om här.

Hoppas att jag kan tända ett litet hopp inom dig!

Ingeting. Jag har feber och min matlust är obefintlig.

Har druckit ett glas vatten, ätit ett päron och druckit två koppat te. Är vanligtvis ett rikitgt kakmonster så jag skulle väl inte säga att jag egentligen har några problem.... Ok, jag vill vara pinnsmal och har haft en mid grad av ätstörning men jag tror inte jag vill tillbaka dit.

P.S Undrar om denna tråd är hälsosam. Kan nog trigga ätstörningar, fast det är ju skönt att prata ut obehindrat och anonymt...

snosan:

Åh, är det en storasyster..?

Nej, det är min lillasyster. Men det skiljer bara lite mer än ett år mellan oss så vi är rätt lika i ålder. Har pratat en del med henne om det här, men inte så himla mycket. Från början paratade jag kanppt med någon om det här. Tyckte inte att jag var sjuk.. Tyckte jag hade kontroll. Men min kompis konfronterade mig och var väldigt hård och sa precis hur det skulle gå om jag inte lyssnade på honom. Vilket jag inte gjorde.. Åh, vad jag ångrar det för nu sitter jag här.

Men i och med att han tog upp diskussionen för flera månader sedan kändes det inte som om det var någon idé att försöka lura honom att jag mår bra. Så jag har i första hand anförtrott mig åt honom när jag mått dåligt. Han vet verkligen allt om hur jag mår..

Hur som helst så har hans ord nog slutligen gått in och jag har förstått att jag är sjuk och att jag måste göra något åt det.. I och med att jag erkände för mig själv att jag är sjuk så har jag börjat våga anförtro mig åt andra också, däribland min syster och några klasskompisar. Det känns faktiskt bra att få prata med andra om sådant som känns jobbigt. Så jag ångrar inte att jag berättat om mina problem. Pratade med min syster i telefon i säkert två timmar igår och det var då hon sa det där om spegeln. Så jag får väl prova det då...

snosan:

Önskar jag kunde vara lika klok som dig, och fatta att man måste lita på andra, och inse att man själv tänker helt sjukt.

snosan:

Men det är så svårt..

Det är ruskigt svårt, jag vet...
Tror jag börjar inse att jag har en felaktig bild av mig själv nu. Men det beror på att jag litar fullkommligt på min kompis och vet att han aldrig skulle ljuga för mig så jag litar på hans ord. Men det är svårt i alla fall..

Har verkligen försökt idag men nu sitter jag här och är äckligt mätt. Jag har ätit frukost, lunch och middag plus en massa nötter och godis. Så nu mår jag inte alls bra. Känner bara hur fet jag kommer bli.. Men jag ska stå emot och tänka att jag faktiskt behöver gå upp i vikt men det känns hemskt just nu..
Men det är väl bara att vänja sig. Är bara rädd att jag kommer rusa upp i vikt om jag väl bestämmer mig för att nu jävlar.. Vill inte gå upp för snabbt så jag får panik och ångrar mig och återgår till mitt beteende igen..

snosan:

Jag försöker göra ngt liknande det där med spegeln. fast jag ställer mig framför den och försöker hitta saker jag är nöjd med.

Det är ju jättebra! Om det funkar någon gång är det ju värt det.

snosan:

Du är så himla duktig. Är så himla imponerad av dig. Du är så stark, hoppas du förstår det någon gång..

Nja, det vet jag inte. Jag säger att jag ska göra en massa saker men det gäller ju att göra det också. Jag ligger ju rätt långt ifrån min normalvikt men du har ju lyckats nå dit. Det är så himla starkt gjort! För man måste ju dit för att bli frisk så dit måste jag också en dag. Men du är ju redan där så det visar ju hur stark du är även om du inte tycker det. Jag garanterar att du är mycket finare än vad jag är för enligt alla andra så ser jag bara sjuk och mager ut just nu och om det stämmer så är det ju inte fint alls. Lär ju stämma eftersom alla säger det..

Hade kunnat skriva hur mycket som helst till dig gumman..
Kram

vargdanserskan:

jag tror inte jag vill tillbaka dit

nej det vill du inte, och det SKA du inte! du får inte..
är glad att du verkar lyckats komma ifrån det lite..

vargdanserskan:

Undrar om denna tråd är hälsosam. Kan nog trigga ätstörningar

tyvärr är det nog som du säger. Ändå startade vi den här för att det inte skulle trigga omedvetet. Men det lyckas ju inte. Tror aldrig man ska prata med någon med äs egentligen, om amn har det själv. Man jämför sig så mycket, Tyvärr, för man vill ju inte förlora alla man lärt känna här..

Ellis.

Hur gammal är du gumman? Har glömt bort att jag faktiskt inte vet det..

Jag är verkligen så himla glad för din skull att du har din kompis du kan prata med, han är guld värd. Gud, att han såg det så tidigt?! Trodde ingen märkte att man mår dålgit förrän man ser ut som ett skelett och bara går och skakar.. fast det är väl sjukdomen som lurat i mig antar jag..

Önskar att jag också hade någon jag kunde prata med som du kan med din kompis. Jag vågar inte. Har ebrättat för någon klasskompis, men det blev så himla stelt allting, man märker att hon inte vågar säga ngt, i rädslan av att säga fel saker.. Vill inte att någon ska tycka synd om mig och hålla på och dalta, men samtidigt skulle det vara skönt att ha någon nära som vet om, och stöttar när det är svårt. Men vill inte lägga det ansvaret på ngn annan..
Önskar också att jag hade någon som jag kan lita på. Alla talar ju om för mig hela tiden att jag är smal, och ska gt hända är det att jag ska gå upp i vikt. Men jag vågar inte lita på någon. Mamma är ju liksom min mamma, hon vill ju bara vara snäll. Behandlarna vågar jag inte alls lita på, dom vill ju bara få mig fet.. Exet/pojkvännen(?) vågar jag inte heller lita på, han säger ju att jag är fin jämt.. Eller, han är väl iaf bara glad att jag går upp, ifrån att vara mager..
Usch, är rädd att ingen kommer säga till mig förrän jag är en 100-kilosklump..
Eller, jag har ju alltid bmi att luta mig på, uppåt. men inte neråt, känns inte som det gäller mig, så stor som jag är..
fy vad jag låter fånig..

Du, jag kan lova dig att du inte kommer att rusa uppåt i vikt! Det som händer första veckorna är att du går upp ett par kilon ganska fort, det är de inre organen som återhämtar sig. Det gjorde det för mig iaf, typ 3 kg på 2 veckor kanske.. Sen stod jag still, gick upp jättelångsamt..
Visst, jag fick panik i början, jag tänkte att jag kommer ju se ut som en flodhäst om jag fortsätter gå upp i den här takten! Men min dietist lugnade mig med att det är hjärta, och alla muskler runt tarmar osv som återbildar sig, allt har ju liksom gått på lågvarv när man svultit. Dessutom läste jag samma sak i 'mattillåtet', så då vågade jag tro på det.. Har du den förresten? Tror det skulle vara bra. Se om du kan köpa den! Går att få tag i över nätet, eller vartsomhelst..

Hmm.. vill ju inte att du ska tycka att du inte är fin för att du tror att alla andra tycker du är mager. Fast ändå, är rätt glad att det är så, och inte tvärtom, att du tror att folk tycker att du är tjock, för det är du verkligen inte.
Bättre att vara missnöjd med sig själv nedåt, för då kan man kämpa uppåt mot en normalvikt för att man vill känna sig fin inför andra.
Ok, det är ju helt fel egentligen, man ska ju trivas med sig själv, och inte vara som andra tycker, men vårt fall är ju ett undantag..

Mm, visst, jag har nått en normalvikt. Men ändå. Känns som om jag borde vara frisk nu, när jag har gått upp en massa kilon. Men känner mig lååångt ifrån ett friskt liv. Trodde att det skulle vara så mkt enklare än så här..
Vad händer nu liksom? Måste jag gå upp typ 10 kilo till för att jag ska bli frisk, eller hur blir man det? Känner mig så vilsen..

Ojoj, skulle verklogen kunna sitta och skriva till dig i evigheter!
Har du msn? Om du vill får du gärna skicka den i ett pm eller ngt..

Puss

Michelli:

Jag vill ju bli fri men inte stor

samma här. det gäller att man inser att frisk inte är lika med normal. frisk är lika med normal, på många sätt..

snosan:

gumman, vad har du för magproblem? har visst missat ngt..

snosan:

vill också att min mage ska vara bra, men som du säger, känns som om jag alltid komemr att leva med det. om nu inte gastroscopin funkar förstås..

jo du har missat en hel del, halva anledningen till att jag är här. har en kronisk tarmsjukdom, ulcerös kolit, som var inkörsporten till anorexin. kommer leva med den och dess medeciner och återkommande anfall resten av livet. så jag har lidit mkt mer än bara inom denna ätstörningen.. hade jag haft bara matproblem hade jag nog klarat mig..:/ hoppas du mår bättre snart gumman.. jag har gjort gastroskopi, flera gånger.. inte så kul men välbehövligt. bara blunda, bita ihop och göra det helt enkelt. puss på dej.

ebony:

Har du hjälp och kontakt med sjukvården?

japp alla kontakter man kan ha.. skrev alla dem på sidan innan, elle rmax 5 sidor tillbaka, kolla gärna där.

ebony:

Hoppas att jag kan tända ett litet hopp inom dig!

tack gumman, jättefina ord du skrev. ska tänka över dem massa. är glad att du kommit så långt, hoppas ännu att jag ommer dit en dag.

vargdanserskan:

Kan nog trigga ätstörningar

läs första inlägget i tråden är du snäll..

puss åt alla!

snosan

Känns lite hemskt att skriva hur gammal jag är för jag vet att jag borde vara förnuftigare än så här vid min ålder.. Men jag är 23.

snosan:

Gud, att han såg det så tidigt?!

Han visste nog redan innan jag ens insett vad jag höll på med. Jag hade inte gått ner så himla mycket i vikt men jag betedde mig nog inte helt normalt kring mat och ett av hans ex har haft anorexia så han vet ju hur man ser att något är fel..

snosan:

Önskar också att jag hade någon som jag kan lita på. Alla talar ju om för mig hela tiden att jag är smal, och ska gt hända är det att jag ska gå upp i vikt. Men jag vågar inte lita på någon.

Finns det verkligen inte någon du litar på? Någon kompis som du kan prata med? För mig är det helt ovärderligt att kunna fråga någon om alla knäppa saker som jag får för mig. Har till exempel bett min kompis hjälpa mig att bestämma hur mycket jag borde väga för att ligga på en normal vikt. BMI i alla ära men intervallet är ju ganska stort..

Hoppas du har rätt om det där med vikten.. Är verkligen livrädd att jag ska gå upp alla kilon på typ en-två månader och att jag inte ska hinna med och bara känna mig lika sjuk fortfarande medan alla andra tror att jag är frisk.. Har också läst Mattillåtet men jag vågar inte riktigt tro på allt som står där, känns som om det inte gäller mig. Som med allt annat.. Men boken är ruskigt bra att läsa för man tänker verkligen till både en och två gånger.

snosan:

Hmm.. vill ju inte att du ska tycka att du inte är fin för att du tror att alla andra tycker du är mager. Fast ändå, är rätt glad att det är så, och inte tvärtom, att du tror att folk tycker att du är tjock, för det är du verkligen inte.

Just nu vill jag nästan att alla ska tycka att jag inte är fin, för jag vill ju så gärna kunna motivera för mig själv att jag behöver gå upp i vikt... Håller med dig om att man ska vara nöjd med sig själv men att det inte är bra i vårt fall.

snosan:

Mm, visst, jag har nått en normalvikt. Men ändå. Känns som om jag borde vara frisk nu, när jag har gått upp en massa kilon. Men känner mig lååångt ifrån ett friskt liv. Trodde att det skulle vara så mkt enklare än så här..

Fick redan tidigt förklarat för mig att det inte handlar om vikt egentligen. Att det är något annat som ligger bakom och att det är därför jag är sjuk. Och kanske är det så.. Kanske finns det andra saker man måste ta itu med innan man blir helt frisk trots att man har nått sin normalvikt. Det säger folk till mig i alla fall. Så jag har vekligen funderat hit och dit varför det har blivit så här men det är ju inte så lätt komma fram till något vettigt svar...

Tyvärr har jag inte msn..
Kram på dig!