Pannkakssmöörgåsen: Känner samma..  Får en fråga vilken ålder du uppnått?

Jag är lastgammal, född 88. 

Zerafina:

what doesn't kill you makes you stronger - brukar man ju säga men jag vet inte om jag tror på det 

What didnt kill me never made me stronger at all säger jag då

Vore fint att läsa mer om hur människor tagit sig ur sina depressioner. Har vi några såna historier? Mvh behöver motivation

Min första depression inföll troligen för nästan 4 år sedan, då jag var elva, jag var instängd i mitt rum med gardinerna fördragna, lampan släckt en hel sommar och kan knappt komma ihåg att jag någonsin lämnade rummet för någonting väsentligare än att äta, dricka och gå till badrummet. Jag har helt och hållet förträngt hur jag kände mig och vad som pågick i mitt huvud under denna tid men jag vet att det var riktigt illa. 

Detta var i följd av traumatiska händelser i min barndom. Jag fick utstå psykisk och till en viss del fysisk misshandel av min pappa. Innan dess misshandlade han min mamma grovt, framtill dess att de separerade då jag var fem. Som barn märktes detta tydligt på mitt beteende då jag utsattes för väldigt mycket stress och rädsla. Det märktes även på min syster eftersom hon blev otroligt introvert och ängslig. Jag blev däremot hyperaktiv, aggressiv och översocial. 
Efter det att mina föräldrar separerade tvingades jag till en början spendera varannan vecka hos honom och skrek och grät varje gång jag skulle dit. Min mamma har i efterhand berättat att jag var lika förstörd och hysterisk varenda gång jag kom tillbaka. Det var många gånger jag inte for till honom eftersom jag mådde såpass dåligt av det, men det ledde till att han anmälde henne för "umgängessabotering" till socialen. Efter många många smärtsamma år, som jag inte orkar gå djupare in på, behövde jag inte längre träffa honom. Men i samma veva som allt detta, när jag var 9, diagnostiserades min syster med anorexi. Hon blev inlagd på Capio och var nära döden oräkneligt många gånger. 

Jag gick till psykolog ett x antal gånger från 8-10 års ålder men enbart i samband med utredningen kring vårdnadsrätten. 

Förra året, då jag gick i sjuan återkom depressionen och var som allra värst på våren 2014. Min frånvaro från skolan växte och växte. Jag kunde inte förmå mig att ta mig upp ur sängen och led av konstant ångest och fysisk smärta. Orsakerna till det var allting på en och samma gång men huvudsakligen eftersom jag vantrivdes något enormt i skolan. De dagar jag gick till skolan drog min mamma mig ut ur sängen och tvingade mig till skolan medan jag grät och skakade okontrollerbart. Jag gick till psykolog från och med våren till sommaren, men kände snarare att jag mådde sämre av att gå dit och valde att sluta (vilket jag vet att jag definitivt inte var i sits att avgöra själv eftersom jag var i stort behov av hjälp). Den sommaren bestod tillika av att jag satt instängd i mitt rum under täcket, i totalt mörker och frenetiskt knappande på min mobil. Jag mådde så fruktansvärt, fruktansvärt dåligt och hade flera ångestattacker per dag. 

Situationen har numera förvärrats och jag har ännu större frånvaro från skolan, vi har så många prov, projekt och inlämningsuppgifter som stressar sönder mig. Hur mycket jag än försöker memorera allting till prov så kan jag verkligen inte, jag pluggar så så länge, men får verkligen inte in någonting överhuvudtaget. Gällande övrigt skolarbete blir jag så stressad och ångestfylld att jag inte kan ta itu med det och har ingen aning om hur jag ska lösa uppgifterna. 

Är väldigt kluven och förvirrad vad jag lider av/om jag lider av något. Men jag är ändå ganska säker på att jag har nånting, trots att mina föräldrar hela tiden spinner på att "ja, det kan ju vara jobbigt att va tonåring" och "alla är lite nedstämda ibland". Känns ganska förminskande och stjälpande att höra det jämt och ständigt, då det gror mitt självhat eftersom jag då känner mig svag och bräcklig om nu det inbördeskriget inom mig är något exakt alla går igenom och utan att visa några spår på sämre presterande. Dessutom känns det rätt så omotiverade, eftersom det är ett av stjälen till att jag fortfarande inte sökt hjälp, att "det här är livet. Det är bara att anpassa sig och leva, eller inte orka mer och dö". 

I höstas drog det igång ordentligt. Har inget konkret som ledde mig in i den här skiten, men har haft en del problem med min klass (inga gigantiska saker dock) och de problemen har inte direkt blivit bättre med min pessimistiska syn jag fått tack vare min kära depression eller vad det nu är. Dessutom har det kommit lite i och med att jag börjat engagera mig i samhällsfrågor osv och insett hur dåligt mycket är, men framför allt har det varit det att ständigt känna sig missförstådd. Där jag bor är jag verkligen udda och de drar ständigt och jämt skämt om sånt jag inte tycker är lämpligt att skämta om, vilket provocerar mig enormt. 

Jag tänker väldigt mycket, fruktansvärt mycket. Egentligen tror jag det är det som är min depressions grund i kombination med att känna mig ensam och missförstådd. Ständigt analyserar jag, ser saker ur olika perspektiv. Det brukar leda till mycket tvivel och ifrågasättande av mig själv och all existens, tänker mycket på existensiella frågor.

Vad det här har lett till då? Stress, självhat, självmordstankar, brist på motivation för skola och träning, kroppskomplex i kombination med hetsätning och lite annat. Har också fått några rejäla utbrott som gjort mig lite rädd för mig själv. Har liksom bara lagt mig ner på golvet och vägrat prata eller röra mig samtidigt som jag ville göra mig själv illa.

Aja, nog med det. Varför jag är osäker på om jag är enbart deprimerad, eller kanske bipolär, eller borderline som är de alternativ jag lutar mest åt är för att jag är så mycket upp o ner. Det är verkligen inte så att jag varje dag vaknar och vill dö. Vissa dagar är jag rätt glad, hjälpsam, positiv och produktiv, men vad jag märker är att de onda tankarna ändå ständigt finns där, även om de ibland håller sig tillbaka, typ "tar paus". Samt agerar ofta impulsivt vilket leder mig in på borderline.

OERHÖRT luddigt, men skyller på att jag är trött, har mycket att göra och är för lat för att orka läsa igenom inlägget innan jag postar. Who cares liksom

Zymba: Vore fint att läsa mer om hur människor tagit sig ur sina depressioner. Har vi några såna historier? Mvh behöver motivation

Jag vågar påstå att jag har tagit mig ur den, men har man en gång varit deprimerad finns risken alltid där att falla tillbaka i depression om man inte ständigt är vaken och styr upp sitt mående så fort man upptäcker att det börjar spåra ur igen.

Ett visst sorts tänk hjälper mig ibland, har jättesvårt att hitta det tänket dock. Måste vara riktigt avslappnad först, helst ha druckit lite, legat och filosoferat till skön musik och ljudeffekter av vattenfall och skog ett tag. 

Kommer IAF in på ett tänk där jag typ får perspektiv på saker och ting, ser hur liten jorden egentligen är. Att det ej spelar någon roll hur det går för mig i livet eller hur ensam jag är, för verkligheten är så himla enkel och allt levande ting är så nära. Vet ej hur jag skall förklara det annorlunda. 

Brukar också tänka på de bortgångna och hur kul de har på andra sidan. Att de typ ser på oss i livet emellanåt som om de sitter i en biosallong och tittar på en duk. Tänker mig att alla släkten har varsin samling där de följer sin avkomma. Detta värkar för det mesta mot min dödsångest, får en känsla av att döden är stillsam, harmonisk och välkomnande då. Tänker mycket på morfars ord, hur han brukade skoja om att himmelen nog är jättetråkig medan helvetet bjuder på mycket mer håll i gång, grillfest etc hela tiden o.s.v. Han kanske hade rätt och lever efterlivet där nu i väntan på oss. <3

Antar att jag har ett ganska starkt psyke eftersom jag kan läka sår med tankar på detta viset. Eller kanske bara vild fantasi. Alla som påstår att jag har dålig självkänsla eller självförtroende är idiotiskt fördomsfulla. Det är aldrig bra att nämna att man ej har ett rikt socialt liv, då anar de ugglor i mossen.

Har någon testat KBT-behandling mot depression via internet? Såg i Mina Vårdkontakter att man kunde göra det och tänkte kanske testa.

Zymba:
Har någon testat KBT-behandling mot depression via internet? Såg i Mina Vårdkontakter att man kunde göra det och tänkte kanske testa.

Har personligen inte testat via just internet, utan haft tidigare KBT-behandling i både grupp och individuellt på en mottagning. Har däremot läst om en del positivt om KBT via internet, dels då det är något som är mer tillgängligt, så det är nog helt klart värt att åtminstone testa! 

Zymba: !

Har du hunnit börja läsa den där KBT-boken? Jag tyckte att inskanningen var suddig så jag fixade en ny med bättre kvalitet: Ut ur depression - KBT

Jag kan berätta kort min historia.

Min pappa började för drygt 3 år sen bli små bitter på mig. I somras gav jag upp, berättade för mamma hur det låg till, att min pappa kränkte mig och misshandlade mig psykiskt. Vi tog tag i det hela familjen och både jag och mamma trodde det hade löst sig och han förstod. Men istället vart det värre och jag mådde smådåligt. Han sa bakom mammas rygg men sen när det kom till att stå för vad han sagt, så ljög han mamma rakt upp i ansiktet. Under höstlovet 2014 hände nått. Jag vart jätte depp, ville vara själv och bara försvinna. Höll mig borta ifrån hemmet till sena kvällar för att slippa pappa. Mellan höst och jullovet mådde jag skit. Skolan gick uselt, hamna efter osv. När jag väl fick mitt terminsbetyg till jullovet mådde jag skit över det. Jag skämdes. Metritpoängena hade dock ökat 2.5, men var inte nöjd. Mamma fick se och tyckte att det var märkliga att jag bara hade höjt mig så lite (sa hela tiden att allt gick jätte bra och att jag var nöjd).
Jag fick min första panikattack runt den 20 Dec. Och den enda som visste allt om mig och jag hade öppnat mig till var min moster. Jag ringde henne mitt i natten och när hon hade lugnat ner mig bestämmde vi att kontakta ungdomsmottagningen (umo). Dagen där påmana vi där medans vi sa till min familj att vi bara skulle "fika". Umo sa att eftersom jag var så ung, var en målsman tvungen att veta att jag gick dit. Jag lät julen & min födelsedag gå pga att jag inte ville förstöra deras jul.
Den 26 på mormor födelsedag berätta vi allt. Mamma var i chock och jätte ledsen. Hon skyllde på sig själv osv att hon hade kunnat göra något tidigare.

I nu läget går jag till umo, får stöd ifrån familj och vänner, har små panikattacker ofta och är allmänt stressad. Nyligen gjort tester och har fått det bevisad att jag definitivt har ångest och är på gränsen till deprimerad.  Deppar rätt som det är ihop i skolan och då är min räddning när ingen ser mig musiken. Ser ingen att jag är ledsen eller deprimerad, säger jag så dum som jag är inte heller något. Gillar att hålla saker för mig själv.

Men whatever, det som hjälper mig är musik musik och ännu mer musik. Har en bok som jag skriver i rätt ofta. Utvärderat hela jullovet hur jag mådde när ingen i familjen visste att jag mådde dåligt. Då jag satt varje kväll och grät (flyttat ner på nedervåningen för att slippa pappa där uppe så det hörs inte när jag gråter.) och skrev i den.

Vad som stjälper mig är det minst lilla negativa. Jag är väldigt skör. Som en glasbit. Tappas jag edgång går jag sönder i hundra bitar, sen tar det lång tid att laga. Om jag är hel och sen tappas igen, då kanske jag istället går sönder i tusen bitar, och det tar längre tid att limma ihop alla bitarna. Som sagt, väldigt skör.
Men jag är under recover. Får hjälp osv. Hoppas någon som läser det här får ut något av det. Styrkekram till alla som sitter i samma situation som mig.

Är "deprimerad" just nu, om man kan kalla det, det. Skär mig då och då, gjorde det på handen fast många märkte och frågade.. Sa att en hund rivit mig.. Så nu skär jag mig på ställen som midjan, benen, ställen där man enkelt kan täcka över utan att tänka p det så mkt..
Tror nog att det är eftersom jag känner sådan smärta av att ljuga för mina föräldrar hela tiden.. Är homosexuell, och mina föräldrar är så klart emot sådant.... Jag måste varje dag leva i en lögn framför dem.. Vänner vet, men det är inte samma sak som ens egna föräldrar. Känslan av att dem kanske får reda på det, och utan varning blir man utkastad, är en av många saker jag är rädd för. Har inte "kommit" över det, försöker fortfarande vara jag, så mkt jag kan utanför hemmet. Men ja, vi får se. 

Tack för att ni läste.

Jag hade en period på flera år i mitt liv då jag nästan helt tappade kontakten med mig själv och det på ett fundamentalt plan. Det ledde till frekvent panikångest som sedan övergick till en djup depression.  Jag ifrågasatte hela min existens, alla känslor, värden, motiv, mål och mening. Jag tyckte mig ha insett att livet i grunden var fullständigt meningslöst och att jag inte hade någon mer anledning att vara kvar och förlänga mitt lidande. Jag tyckte mig ha förstått något bara andra deprimerade förstod, jag tyckte att människor som kände mening och glädje i livet lurade sig själva och levde i en illusion och att jag och andra lika mig var de som var vakna. 

Som tur är fanns det starka människor omkring mig som slog ner min nihilistiska självömkande arrogans som sänkte mig och hotade att lämna mig där i det bittra diket. Så nej, jag tänker aldrig ge vika för den inställningen hos varken mig själv eller andra människor! Det som hjälpte mig var en kombination av starka människor omkring mig, antidepressiv medicin, egenstudier i filosofi och psykologi, självreflektion, psykoterapi, diskussioner på UM. Ett stort tack till alla som velat diskutera om dessa saker med mig genom åren, speciellt tack till nrg89, Nachac och Mynona!

har varit deprimerad lite till och från sedan jag blev tonåring. jag har så länge jag kan minnas haft en sorts inneboende oro, och när jag var i tioårsåldern fick jag min första ångestattack. var ute och lekte med en kompis när jag plötsligt slogs av overklighetskänslor och obehag, och ett par år senare, när jag var tretton ungefär, diagnostiserades jag för första gången med depression. efter det har det varit fram och tillbaka. ibland har jag haft en längre period där livet känts lätt, men oftast har vardagen rullat på med ångesten i bakgrunden

efter en höst med stress och måsten slog det till igen nu i januari. lider av ångest och panikattacker, har gått ner sex-sju kilo och har varit tvungen att ta ett break från pluggandet för att kunna andas ut ordentligt. går hos en psykolog varje vecka för att försöka få ordning på allt igen och försöker mest ta en dag i taget