Josua, 6 kapitlet

Erövringen av Jeriko

Jeriko var slutet och stängt när israeliterna kom, ingen gick ut eller in. Men Herren sade till Josua: ”Nu ger jag Jeriko och dess kung i ditt våld. Alla krigare skall tåga runt staden, de skall vandra ett varv. Sex dagar skall ni göra så. Sju präster skall bära sju vädurshorn framför arken. Den sjunde dagen skall ni tåga sju varv runt staden, och prästerna skall stöta i hornen. När vädurshornen ljuder, när ni hör hornstöten, skall folket höja ett väldigt härskri, och stadens murar skall störta samman, så att var och en kan gå rakt in.”

Josua, Nuns son, kallade till sig prästerna och sade: ”Lyft upp förbundsarken. Sju präster skall bära sju vädurshorn framför Herrens ark.” Till folket sade han: ”Tåga runt staden. Krigarna skall gå framför Herrens ark.”

När Josua hade talat till folket gick de sju prästerna som bar de sju vädurshornen framför Herren och stötte i hornen; Herrens förbundsark följde bakom dem. Krigarna gick framför prästerna som stötte i hornen, och eftertruppen följde bakom arken, och hela tiden stötte man i hornen. Josua hade befallt folket: ”Höj inget härskri! Håll er tysta, inte ett ord! Först den dag då jag säger åt er att höja härskri skall ni göra det.” Så lät han Herrens ark bäras runt staden, ett varv. Därefter begav de sig till lägret och övernattade där.

Nästa morgon var Josua tidigt uppe. Prästerna lyfte upp Herrens ark, och de sju prästerna som bar de sju vädurshornen gick framför Herrens ark och stötte hela tiden i hornen. Krigarna gick framför dem, och eftertruppen följde bakom Herrens ark, och hela tiden stötte man i hornen. De tågade runt staden ett varv denna andra dag och återvände därefter till lägret. Så gjorde de sex dagar.

Den sjunde dagen var de uppe i gryningen och tågade på samma sätt runt staden, sju varv; endast den dagen tågade de sju varv runt staden. På sjunde varvet stötte prästerna i hornen. Josua sade till folket: ”Höj härskri! Herren ger er staden. Staden och allt som finns i den skall vigas åt förintelse och tillhöra Herren. Bara Rachav, skökan, skall få leva, hon och de som är hos henne i huset, eftersom hon gömde männen som vi sände ut. Akta er för det som är vigt åt förintelse, så att ni inte frestas att ta av det. Då viger ni också Israels läger åt förintelse och drar olycka över Israel. Allt silver och guld och alla föremål av koppar och järn skall helgas åt Herren och föras till Herrens skattkammare.”

Nu höjde folket härskri, och man stötte i hornen. När folket hörde hornstöten höjde de ett väldigt härskri, och murarna störtade samman så att var och en kunde gå rakt in. Så intog de staden. Allt i staden, man och kvinna, ung och gammal, oxe, får och åsna, vigde de åt förintelse och högg ner. Till de två männen som spionerat i landet sade Josua: ”Gå in i skökans hus och för ut henne själv och alla hennes anhöriga, så som ni lovat henne med ed.” De båda männen gick in och förde ut Rachav, hennes far och mor och bröder och alla hennes anhöriga. Hela hennes släkt fick slå sig ner utanför Israels läger. Staden och allt som fanns i den brändes; bara silvret och guldet och föremålen av koppar och järn lades i skattkammaren i Herrens hus. Men skökan Rachav och hennes familj och alla hennes anhöriga skonades av Josua. Hon fick slå sig ner bland israeliterna, där hennes ättlingar bor än i dag, eftersom hon hade gömt de män Josua sänt som spejare till Jeriko.

Josua förestavade nu denna ed: ”Förbannad av Herren är den som tar sig för att bygga upp denna stad, Jeriko. Hans förstfödde son är priset om han lägger grunden, hans yngste om han reser porten.”

Herren var med Josua, och hans rykte spreds över hela landet.

Josua, 7 kapitlet

Akans förbrytelse och det misslyckade fälttåget mot Aj

Men israeliterna förgrep sig på det som var vigt åt förintelse: Akan, son till Karmi, son till Savdi, son till Serach av Juda stam, tog av detta. Då vredgades Herren på israeliterna.

Från Jeriko sände Josua några män till Aj, nära Bet Aven, öster om Betel, med order att spionera på landet. Männen gav sig i väg till Aj och spionerade. Därefter återvände de och sade till Josua: ”Hela hären behöver inte rycka ut. Ett par tre tusen man är nog för att ta Aj. Låt inte hela hären göra sig besvär, där bor så få.” Omkring 3 000 krigare begav sig då dit, men de fick ta till flykten för ajiterna, som dödade trettiosex av dem. Ajiterna förföljde dem från stadsporten ända till Stenbrotten och dödade dem på vägen ner dit. Då rann Israels mod bort som vatten.

Josua rev sönder sina kläder och föll ner med ansiktet mot marken inför Herrens ark och blev liggande så ända till kvällen, liksom Israels äldste. De strödde jord på huvudet, och Josua ropade: ”Ack, Herre, min Gud, varför förde du detta folk över Jordan? För att ge oss i amoreernas våld? För att förgöra oss? Om vi ändå hade valt att stanna på andra sidan Jordan! Herre, vad kan jag säga, nu när Israel vänt ryggen till och flytt för sina fiender? När kanaaneerna och alla de andra som bor i landet får höra det angriper de oss från alla håll och utplånar vårt namn från jorden. Hur skall du då rädda ditt namns ära?”

Då sade Herren till Josua: ”Stig upp! Varför ligger du där med ansiktet mot marken? Israeliterna har syndat och brutit det förbund som jag befallde dem att hålla. De tog av det som var vigt åt förintelse, de stal det och lade det i smyg bland sina ägodelar. Därför kan Israel inte hålla stånd mot sina fiender utan måste vända ryggen till och fly: israeliterna är vigda åt förintelse. Jag skall inte längre vara med er, om ni inte utplånar det som är vigt åt förintelse. Se nu till att folket renar sig. Säg: Gör er rena till i morgon. Ty så säger Herren, Israels Gud: Israel, du har hos dig sådant som är vigt åt förintelse. Ni kan inte hålla stånd mot era fiender förrän ni har gjort er av med det. I morgon bitti skall ni stiga fram, stam för stam. Den stam som Herren låter lotten falla på skall stiga fram, släkt för släkt. Den släkt som Herren låter lotten falla på skall stiga fram, familj för familj. Den familj som Herren låter lotten falla på skall stiga fram, man för man. Den lotten då faller på därför att han har det som är vigt åt förintelse, han skall brännas med allt han äger. Han har brutit Herrens förbund och begått ett nidingsdåd i Israel.”

Tidigt nästa morgon lät Josua Israel stiga fram, stam för stam, och lotten föll på Judas stam. Han lät Judas släkter stiga fram, och lotten föll på Serachs släkt. Han lät Serachs släkt stiga fram, familj för familj, och lotten föll på Savdi. Han lät hans familj stiga fram, man för man, och lotten föll på Akan, son till Karmi, son till Savdi, son till Serach av Juda stam. Josua sade till Akan: ”Min son, ära Herren, Israels Gud, och bekänn inför honom. Tala om vad du har gjort, dölj ingenting för mig.” Akan svarade: ”Ja, det är jag som har syndat mot Herren, Israels Gud. Detta har jag gjort: bland bytet fick jag se en fin babylonisk mantel, tvåhundra siklar silver och en guldtacka på femtio siklar. Jag blev frestad av det, så jag tog det. Nu ligger det nergrävt i mitt tält med silvret underst.” Josua skickade i väg några män, som skyndade bort till tältet. Och mycket riktigt, där låg allt nergrävt med silvret underst. De tog med alltsammans från tältet till Josua och israeliterna och lade ner det inför Herren.

Därefter tog Josua Akan, Serachs son, och silvret, manteln och guldtackan, hans söner och döttrar, hans oxar, åsnor och får, hans tält och allt han ägde, och han och de andra israeliterna förde alltsammans till Akordalen, Olycksdalen. Där sade Josua: ”Du drog olycka över oss – i dag skall Herren dra olycka över dig.” Och hela Israel stenade Akan. De brände och stenade allt. Över Akan kastade de upp ett väldigt stenröse; det finns kvar än i dag. Då upphörde Herren att vredgas. Så fick platsen namnet Akordalen, och det heter den än i dag.

Josua, 8 kapitlet

Erövringen och ödeläggelsen av Aj

Herren sade till Josua: ”Var inte rädd, fäll inte modet! Ta med dig allt ditt krigsfolk och dra ut mot Aj. Jag ger Ajs kung, hans folk, hans stad och hans land i ditt våld. Med Aj och dess kung skall du göra som du gjorde med Jeriko och dess kung, men bytet och boskapen får ni behålla. Ordna ett bakhåll på andra sidan staden.”

Josua och allt krigsfolket bröt upp för att dra ut mot Aj. Han valde ut 30 000 tappra krigare och skickade i väg dem nattetid med denna order: ”Lägg er i bakhåll på andra sidan staden, inte alltför långt ifrån, och håll er redo. Jag och allt folk som jag har med mig rycker fram mot staden. När de drar ut mot oss som förra gången flyr vi för dem, så att de följer efter oss tills vi lockat dem bort från staden. De tror ju att vi flyr för dem som förra gången. Medan vi flyr skall ni lämna bakhållet och inta staden. Herren, er Gud, ger den i ert våld. När ni erövrat staden, stick den då i brand. Gör som Herren sagt. Det är min order.” Han skickade i väg dem, och de lade sig i bakhåll mellan Betel och Aj, väster om Aj. Josua tillbringade natten i dalen.

Tidigt nästa morgon mönstrade Josua sin här och ryckte fram mot Aj med Israels äldste i spetsen för hären. När krigsfolket han hade med sig kommit nära staden slog de läger norr om Aj, med en dalgång mellan sig och staden. Josua lät omkring 5 000 man lägga sig i bakhåll väster om staden, mellan Betel och Aj. Hären fick gå i ställning, både huvudstyrkan norr om staden och den mindre truppen väster om den. Josua tillbringade natten i dalen. När Ajs kung fick se det drog han skyndsamt ut med allt sitt folk till en samlingsplats åt öknen till för att möta Israel i strid. Han visste inte att folk låg i bakhåll på andra sidan staden. Josua och israeliterna slog till reträtt och flydde ut mot öknen. Allt folket i Aj bådades upp för att förfölja dem. De förföljde Josua och lockades bort från staden. Inte en enda man blev kvar i Aj, alla följde efter israeliterna, och när de förföljde dem lämnade de staden öppen.

Då sade Herren till Josua: ”Sträck ut sabeln i din hand mot Aj. Jag ger staden i ditt våld.” Josua sträckte ut sin sabel mot staden. Så snart han sträckte ut sin hand lämnade bakhållsstyrkan snabbt sitt gömställe och stormade fram mot staden, intog den och stack den genast i brand. När ajiterna vände sig om fick de se röken från staden stiga upp mot himlen, men de hade ingen möjlighet att fly åt något håll, ty hären som flytt ut mot öknen gjorde nu helt om mot förföljarna. När Josua och israeliterna såg att staden intagits av bakhållsstyrkan och att det steg upp rök därifrån, vände de om och angrep ajiterna. De andra gjorde då ett utfall från staden mot ajiterna, som hamnade mitt emellan, med israeliter både framför och bakom. De blev så grundligt slagna att ingen kom undan, ingen lyckades fly. Ajs kung togs levande och fördes till Josua.

När israeliterna hade dödat alla män från Aj på öppna fältet, i öknen dit de förföljt dem, och alla till sista man hade stupat för svärdet, då återvände de till Aj och högg ner dem som fanns där. Antalet dödade den dagen, män och kvinnor, var 12 000, hela befolkningen i Aj. Josua drog inte tillbaka sin hand med den utsträckta sabeln förrän alla som bodde i Aj vigts åt förintelse. Men boskapen och bytet från staden behöll israeliterna, så som Herren hade befallt Josua. Josua brände ner staden och gjorde den för alltid till en ruinhög; det är den än i dag. Kungen i Aj hängde han upp på en påle, där han fick hänga kvar till kvällen. Vid solnedgången befallde Josua att liket skulle tas ner. De slängde det utanför stadsporten och kastade upp ett väldigt stenröse över det; röset finns kvar än i dag.

Altarbygget på Evalberget

Nu byggde Josua ett altare åt Herren, Israels Gud, på Evalberget, så som Herrens tjänare Mose hade befallt israeliterna och så som det står skrivet i Moses lagbok, ett altare av ohuggna stenar som inte bearbetats med järn. Där offrade de brännoffer och gemenskapsoffer åt Herren. På dessa stenar gjorde Josua i israeliternas åsyn en avskrift av den lag som Mose skrivit. Hela Israel med äldste, förmän och domare stod på bägge sidor om arken inför de levitiska prästerna som bar Herrens förbundsark, allesammans, främlingar som infödda. Hälften stod vända mot Gerisimberget, hälften mot Evalberget, så som Mose, Herrens tjänare, en gång bestämt att det skulle vara när Israel välsignades. Därefter läste Josua upp alla lagens ord, välsignelser och förbannelser, alldeles så som det står skrivet i lagboken. Inte ett ord av det som Mose stadgat utelämnade Josua. Allt lästes upp för Israels församling samt för kvinnorna och barnen och de främlingar som följde dem.

Josua, 9 kapitlet

Givoniternas list och israeliternas bestraffning

När alla kungarna väster om Jordan, i bergsbygden, i Låglandet och längs Medelhavets kust ända upp mot Libanon, hettiter, amoreer, kanaaneer, perisseer, hiveer och jevuseer, hörde vad som hade hänt, slöt de sig samman för att enade gå ut i krig mot Josua och Israel.

Men när folket i Givon hörde talas om vad Josua hade gjort med Jeriko och Aj, tillgrep de för sin del en list. De försåg sig med färdkost, lastade sina åsnor med gamla säckar och gamla spruckna och lappade vinläglar och satte på sig slitna, lagade sandaler och slitna kläder, och brödet de tog med sig var torrt och smuligt. Så begav de sig till Josua i lägret i Gilgal och sade till honom och israeliterna: ”Vi kommer från ett land långt borta. Slut förbund med oss!” Israeliterna svarade hiveerna: ”Ni kanske bor här i närheten. Hur skulle vi då kunna sluta förbund med er?” De sade till Josua: ”Vi är dina tjänare.” – ”Vilka är ni, och var kommer ni ifrån?” frågade han. De svarade: ”Dina tjänare har kommit från ett land mycket långt borta, därför att ryktet om Herren, din Gud, har nått oss. Vi har hört berättas om honom, om allt han gjorde i Egypten och allt han gjorde med de två amoreiska kungarna på andra sidan Jordan, Sichon, Heshbons kung, och Og, Bashans kung i Ashtarot. Våra äldste och alla i vårt land sade till oss att ta med färdkost och söka upp er och säga: ’Vi är era tjänare. Slut förbund med oss!’ Här är vårt bröd. Det var nybakt när vi tog med det som färdkost hemifrån, den dag vi började vår resa hit, och se nu så torrt och smuligt det har blivit! Och här är läglarna som var nya när vi fyllde dem. Se så spruckna de är! Se på våra kläder och sandaler, de är utslitna, så långt har vi färdats!” Då tog ledarna emot av deras färdkost utan att rådfråga Herren. Josua slöt ett fredsförbund med dem och lovade att de skulle få leva. Ledarna för menigheten bekräftade det med ed.

Tre dagar efter det att förbundet slutits fick israeliterna veta att givoniterna var deras grannar och bodde alldeles i närheten. Då bröt de upp och kom på tredje dagen fram till deras städer, Givon, Kefira, Beerot och Kirjat-Jearim. Men israeliterna dödade dem inte, på grund av den ed som menighetens ledare hade svurit dem vid Herren, Israels Gud. Hela menigheten knotade mot ledarna, men de svarade: ”Vi har svurit dem en ed vid Herren, Israels Gud, och nu kan vi inte röra dem. Så här gör vi: vi låter dem leva, så drabbar oss ingen vrede för eden vi svor dem. De får leva”, sade ledarna, ”men de får hugga ved och bära vatten åt hela menigheten.” Och menigheten lydde sina ledare.

Josua kallade till sig givoniterna och sade: ”Varför lurade ni oss? Ni sade att ni bodde mycket långt ifrån oss, och så bor ni här i närheten! Förbannade skall ni vara! Ingen av er skall slippa att tjäna som slav och hugga ved och bära vatten till min Guds hus.” De svarade honom: ”Dina tjänare fick veta att Herren, din Gud, hade kungjort för sin tjänare Mose att han skulle ge hela landet åt er och förgöra alla invånarna där. Då fruktade vi för våra liv, det var därför vi gjorde som vi gjorde. Nu är vi i ditt våld. Gör med oss vad du finner rätt och riktigt.” Josua gjorde så med dem: han räddade dem från israeliterna, och de dödade dem inte. Men samma dag bestämde han att de skulle hugga ved och bära vatten åt menigheten och till Herrens altare, och så gör de än i dag, på den plats som Herren har utvalt.

Josua, 10 kapitlet

Josua besegrar de fem amoreiska kungarna

När Adoni-Sedek, kungen i Jerusalem, fick höra att Josua hade intagit Aj och vigt det åt förintelse – att han gjort med Aj och dess kung som han gjort med Jeriko och dess kung – och att folket i Givon hade slutit fred med israeliterna och bodde i närheten av dem, blev han mycket rädd, ty Givon var en stor stad, lika stor som någon av kungastäderna, större än Aj, och alla männen där var tappra kämpar. Adoni-Sedek, kungen i Jerusalem, skickade bud till Hoham, kungen i Hebron, till Piram, kungen i Jarmut, till Jafia, kungen i Lakish, och till Devir, kungen i Eglon: ”Kom hit och hjälp mig, så skall vi besegra Givon, som har slutit fred med Josua och israeliterna.” De fem amoreiska kungarna, kungen i Jerusalem, kungen i Hebron, kungen i Jarmut, kungen i Lakish och kungen i Eglon, samlades med alla sina trupper, och de belägrade och anföll Givon. Men givoniterna skickade bud till Josua i lägret i Gilgal: ”Lämna inte dina tjänare i sticket! Skynda hit till vår hjälp, rädda oss! Alla de amoreiska kungarna i bergsbygden har slutit sig samman mot oss.” Josua ryckte ut från Gilgal med allt sitt krigsfolk, alla sina tappra krigare.

Herren sade till Josua: ”Var inte rädd för dem, jag ger dem i ditt våld. Ingen av dem skall kunna hålla stånd mot dig.” Josua överrumplade amoreerna efter att hela natten ha ryckt fram från Gilgal. Herren spred förvirring bland dem när israeliterna kom, och de led ett svårt nederlag vid Givon. Israeliterna förföljde dem mot branten vid Bet-Horon och fortsatte dödandet hela vägen fram till Aseka och Mackeda. När amoreerna under sin flykt för Israel hade kommit till sluttningen ner från Bet-Horon kastade Herren stora hagel över dem från himlen hela vägen fram till Aseka, så att de dog. De som dödades av hagelstenarna var fler än de som israeliterna dräpte med svärd. Den dagen, då Herren gav amoreerna i israeliternas våld, talade Josua till Herren. I israeliternas närvaro sade han:

Sol, stå stilla i Givon,
måne, i Ajalons dal.

Då stod solen stilla och månen stannade, tills han hämnats på fiendefolket.

Detta är nedtecknat i Den redliges bok. Solen stannade mitt på himlen hela dagen och väntade med att gå ner. Aldrig, varken förr eller senare, har Herren bönhört någon som den dagen. Ty Herren kämpade för Israel.

Josua och alla israeliterna återvände till lägret i Gilgal. Men de fem kungarna flydde och gömde sig i en grotta i Mackeda. När Josua fick veta att de fem kungarna höll sig gömda i grottan i Mackeda sade han: ”Vältra stora stenar för öppningen och ställ några män på vakt. Men ni andra får inte stanna. Förfölj fienderna och hugg ner eftersläntrarna, låt dem inte ta sig in i sina städer. Herren, er Gud, har gett dem i ert våld.” Josua och israeliterna tillfogade dem ett mycket svårt nederlag och förgjorde dem i grund; bara några undkom och tog sig in i de befästa städerna. Hela hären återvände därefter välbehållen till Josua i lägret i Mackeda. Ingen vågade trotsa israeliterna.

Josua sade: ”Öppna grottan och för ut de fem kungarna till mig.” De gjorde så, de förde ut de fem kungarna till honom från grottan, kungen i Jerusalem, kungen i Hebron, kungen i Jarmut, kungen i Lakish och kungen i Eglon. När kungarna förts ut till Josua kallade han till sig alla israeliter. Till anförarna för krigsfolket som följde honom sade han: ”Gå fram och sätt foten på dessa kungars nackar.” Och de gick fram och satte foten på deras nackar. Josua sade: ”Var inte rädda, fäll inte modet! Var tappra och starka! Så skall Herren göra med alla fiender ni kämpar mot.” Därefter slog Josua ihjäl de fem och hängde upp dem på fem pålar, där de fick hänga kvar till kvällen. Vid solnedgången befallde han att de skulle tas ner. Man slängde in dem i grottan där de hållit sig gömda. För öppningen lade man stora stenar, som finns där än i denna dag.

Josua intar och förstör sex städer

Josua intog samma dag Mackeda, högg ner folket och kungen och vigde staden och allt levande i den åt förintelse. Han lät ingen komma undan. Med kungen i Mackeda gjorde han som han gjort med kungen i Jeriko.

Från Mackeda fortsatte Josua och israeliterna till Livna, som han anföll. Även Livna och dess kung gav Herren i Israels våld. Josua högg ner folket och allt levande i staden. Han lät ingen komma undan. Med kungen där gjorde han som han gjort med kungen i Jeriko.

Från Livna fortsatte Josua och israeliterna till Lakish, som han belägrade och anföll. Herren gav Lakish i Israels våld, och nästa dag intog Josua staden. Han högg ner folket och allt levande i staden, alldeles som han hade gjort i Livna. Då ryckte Horam, kungen i Geser, ut för att undsätta Lakish, men honom och hans här slog Josua så grundligt att ingen kom undan.

Från Lakish fortsatte Josua och israeliterna till Eglon, som de belägrade och anföll. De intog staden samma dag och högg ner folket. Josua vigde denna dag allt levande i staden åt förintelse, alldeles som han hade gjort i Lakish.

Från Eglon drog Josua och israeliterna vidare till Hebron, som de anföll. De intog staden och högg ner folket och kungen och allt levande där, liksom i alla underlydande städer. Josua lät ingen komma undan. Han gjorde som han hade gjort i Eglon: han vigde Hebron och allt levande där åt förintelse.

Därefter vände Josua och israeliterna tillbaka mot Devir, som han anföll. Han intog staden med dess kung och alla underlydande städer, högg ner folket och vigde allt levande åt förintelse. Josua lät ingen komma undan. Han gjorde med Devir och dess kung som han gjort med Hebron och med Livna och dess kung.

Josua erövrade hela landet, bergsbygden och Negev, Låglandet och branterna, och besegrade alla dess kungar. Han lät ingen komma undan. Han vigde allt levande åt förintelse, så som Herren, Israels Gud, hade befallt. Josua erövrade landet från Kadesh Barnea till Gaza samt hela Goshenområdet fram till Givon. Alla dessa kungar och länder underkuvade han på en enda gång. Ty Herren, Israels Gud, kämpade för Israel.

Josua och israeliterna återvände sedan till lägret i Gilgal.

Josua, 11 kapitlet

Josua erövrar Hasor

När Javin, kungen i Hasor, fick höra detta skickade han bud till Jovav, kungen i Madon, till kungen i Shimron och kungen i Akshaf, till kungarna i bergsbygden i norr, i ökentrakterna söder om Kinneret, i Låglandet och i Dors uppland i väster, till kanaaneerna i öster och i väster, till amoreerna, hettiterna, perisseerna och jevuseerna i bergsbygden och till hiveerna vid foten av Hermon i trakten kring Mispa. De ryckte ut med alla sina trupper, en väldig här, talrik som sanden på havets strand, och med en väldig mängd hästar och vagnar. Alla dessa kungar tågade gemensamt till Meroms vatten och slog läger där för att strida mot Israel.

Herren sade till Josua: ”Var inte rädd för dem! I morgon vid den här tiden låter jag dem alla ligga dräpta av israeliterna. Du skall skära av hälsenorna på deras hästar och bränna upp deras vagnar.” Josua och hans krigsfolk överrumplade dem vid Meroms vatten och gick till anfall. Herren gav dem i israeliternas våld, och de slog dem och förföljde dem ända till det stora Sidon, till Misrefot Majim och till Mispadalen i öster. De slog dem så grundligt att ingen kom undan. Och Josua gjorde som Herren hade sagt: han skar av hälsenorna på deras hästar och brände upp deras vagnar.

Josua vände nu tillbaka, intog Hasor och högg ner dess kung; Hasor var en gång det främsta av alla dessa kungadömen. Allt levande i staden vigdes åt förintelse och höggs ner, ingen lämnades vid liv. Hasor brände han ner. Alla dessa kungastäder och deras kungar underkuvades av Josua, och han vigde dem åt förintelse och högg ner alla, så som Mose, Herrens tjänare, hade befallt. Men ingen av städerna på kullarna brändes ner av israeliterna, utom Hasor, som Josua brände ner. Allt byte i dessa städer och all boskap behöll israeliterna. Människorna högg de ner tills de utrotat alla. De lät ingen förbli vid liv.

De befallningar som Herren hade gett sin tjänare Mose, dem hade Mose gett Josua, och dem lydde Josua. Han försummade inte något av det som Herren hade befallt Mose.

Återblick på erövringen av landet

Allt detta land intog Josua: bergsbygden och hela Negev, hela Goshenområdet, Låglandet och Jordandalen, Israels bergsbygd och lågland, från Halakberget, som sträcker sig upp till Seir, ända till Baal-Gad på Libanonslätten vid foten av Hermonberget. Alla kungarna där tillfångatog han och slog ihjäl. Länge förde Josua krig mot dessa kungar. Ingen stad slöt fred med israeliterna utom hiveerna i Givon, alla togs med vapen. Det var Herren som förhärdade dem och fick dem att strida mot Israel, för att de skulle vigas åt förintelse utan förskoning och utplånas så som Herren hade befallt Mose.

Det var då Josua utrotade anakiterna i bergsbygden, i Hebron, Devir och Anav och i hela Judas och hela Israels bergsbygd, och vigde dem och deras städer åt förintelse. Inga anakiter lämnades kvar i israeliternas land, bara i Gaza, Gat och Ashdod blev några kvar.

Josua intog alltså hela landet, alldeles så som Herren hade sagt till Mose. Han gav det som egendom åt Israel, fördelat på stammarna. Nu hade landet ro och slapp krig.

hans-peter är ett troll som endast tar våldsamma texter från biblen och ger sig in i andra trådar för att sprida hat.

ta han inte på allvar.

någon kristendom/judendom hatare, motsvarighet till alla de sd-muslim hatare...

Josua, 12 kapitlet

Detta är de kungar i landet som israeliterna besegrade och vilkas länder de tog i besittning på andra sidan Jordan, den östra sidan, från Arnons floddal till Hermonberget, hela östra Jordandalen: den amoreiske kungen Sichon, som hade sitt säte i Heshbon och härskade från Aroer vid randen av Arnons floddal, med gränsen mitt i dalen, och över halva Gilead fram till Jabboks floddal, som är gräns mot Ammon, samt över Jordandalen mellan östsidan av Gennesaretsjön och östsidan av Aravasjön, Döda havet, åt Bet Hajshimot till och söderut till trakten nedanför Pisgas branter, och vidare Og, kungen av Bashan, en av dem som var kvar av refaeerna; han hade sitt säte i Ashtarot och Edrei och härskade över Hermon, Salka och hela Bashan fram till geshureernas och maakateernas område och över halva Gilead fram till det område som tillhörde Sichon, kungen i Heshbon. Det var Mose, Herrens tjänare, och israeliterna som besegrade dem, och Mose, Herrens tjänare, gav landet som egendom åt rubeniterna, gaditerna och halva Manasses stam.

Detta är de kungar i landet som Josua och israeliterna besegrade på andra sidan Jordan, den västra sidan, från Baal-Gad på Libanonslätten till Halakberget, som sträcker sig upp till Seir, och vilkas länder Josua fördelade som egendom åt Israels stammar, i bergsbygden, i Låglandet, i Jordandalen, på branterna, i öknen och i Negev – hettiternas, amoreernas, kanaaneernas, perisseernas, hiveernas och jevuseernas land: kungen i Jeriko, kungen i Aj nära Betel, kungen i Jerusalem, kungen i Hebron, kungen i Jarmut, kungen i Lakish, kungen i Eglon, kungen i Geser, 13kungen i Devir, kungen i Geder, kungen i Horma, kungen i Arad, kungen i Livna, kungen i Adullam, kungen i Mackeda, kungen i Betel, kungen i Tappuach, kungen i Hefer, kungen i Afek vid Sharon, kungen i Madon, kungen i Hasor, kungen i Shimron, kungen i Meron, kungen i Akshaf, kungen i Tanak, kungen i Megiddo, kungen i Kedesh, kungen i Jokneam vid Karmel, kungen i Dor vid Dors uppland, kungen i Gojim i Galileen och kungen i Tirsa. Allt som allt trettioen kungar.

Josua, 13 kapitlet

Områden som ännu inte erövrats

Josua var nu mycket gammal. Herren sade till honom: ”Du är en gammal man, men av landet återstår mycket att ta i besittning. Detta är vad som återstår: filisteernas alla områden och allt geshureiskt land från Shichor öster om Egypten fram till Ekrons gräns i norr – det räknas som kanaaneiskt land – med filisteernas fem hövdingadömen Gaza, Ashdod, Ashkelon, Gat och Ekron samt avveernas land i söder, och allt kanaaneiskt land från Meara, som tillhör sidonierna, fram till Afek, till amoreernas område, och därtill gevaleernas land och hela Libanonberget i öster från Baal-Gad vid foten av Hermon till Levo-Hamat. Alla som bor i bergsbygden, från Libanon till Misrefot Majim, alla sidonier, skall jag själv driva undan för israeliterna, men du skall utskifta området som egendom åt Israel, så som jag har befallt dig.

Detta land skall du fördela som egendom åt de nio och en halv stammarna."

Ruben, Gads och Manasses områden öster om Jordan

Halva Manasses stam liksom rubeniterna och gaditerna hade redan tagit sin egendom i besittning, den som Mose gett dem på andra sidan Jordan, den östra sidan, så som Herrens tjänare Mose hade bestämt: landet från Aroer vid randen av Arnons floddal och från staden nere i dalen med hela högslätten från Medeva till Divon, och alla städer som lytt under den amoreiske kungen Sichon, som regerade i Heshbon, fram till gränsen mot Ammon, och därtill Gilead, geshureernas och maakateernas område, hela Hermon och hela Bashan fram till Salka, hela det rike som tillhört Og av Bashan; han regerade i Ashtarot och Edrei och var en av dem som var kvar av refaeerna, som Mose hade besegrat och drivit bort. Men israeliterna drev inte bort geshureerna och maakateerna, och än i dag bor det geshureer och maakateer bland israeliterna.

Det var bara Levis stam som inte fick någon egendom. Herren, Israels Gud, är deras egendom, så som han har lovat dem.

Rubeniternas stam tilldelades land av Mose, släkt för släkt. De fick området från Aroer vid randen av Arnons floddal och från staden nere i dalen med hela högslätten fram till Medeva, Heshbon med underlydande städer på högslätten, Divon, Bamot Baal, Bet Baal Meon, Jahas, Kedemot, Mefaat, Kirjatajim, Sivma, Seret Hashachar på berget i dalen, Bet Pegor, Pisgas branter, Bet Hajshimot och alla de andra städerna på högslätten, hela det rike som tillhört den amoreiske kungen Sichon, som regerade i Heshbon. Mose besegrade honom jämte de midjanitiska furstarna Evi, Rekem, Sur, Hur och Reva, Sichons hövdingar som bodde i landet. Förutom alla andra som de dräpte högg israeliterna också ner spåmannen Bileam, Beors son. Jordan utgjorde gräns för rubeniterna. Detta var rubeniternas egendom, släkt för släkt, med städer och omgivande orter.

Gads stam, gaditerna, tilldelades land av Mose, släkt för släkt. De fick området med Jaser och alla städerna i Gilead och hälften av ammoniternas land fram till Aroer nära Rabba, området från Heshbon till Ramat Hammispa och Betonim och från Machanajim till Lo Devars område samt i dalen Bet Haram, Bet Nimra, Suckot och Safon, resten av det rike som tillhört Sichon, kungen i Heshbon. Jordan utgjorde gräns upp till änden av Gennesaretsjön på flodens östra sida. Detta var gaditernas egendom, släkt för släkt, med städer och omgivande orter.

Halva Manasses stam tilldelades land av Mose, släkt för släkt. Deras område sträckte sig från Machanajim och omfattade hela Bashan, hela det rike som tillhört Og, kungen av Bashan, och alla Jairs byar i Bashan, sextio städer, därtill halva Gilead med Ashtarot och Edrei, Ogs kungastäder i Bashan. Det gavs åt ättlingarna till Makir, Manasses son, åt ena hälften av makiriterna, släkt för släkt. Detta var den egendom som Mose fördelade på Moabs hedar på andra sidan Jordan, mitt emot Jeriko, på östra sidan.

Men åt Levis stam gav Mose ingen egendom. Herren, Israels Gud, är deras egendom, så som han har lovat dem.

Josua, 14 kapitlet

Judas område

Detta är de områden som israeliterna fick som egendom i Kanaan och som prästen Elasar och Josua, Nuns son, och stammarnas familjeöverhuvuden tilldelade dem. Genom lottning fördelade de områdena som egendom åt nio stammar och en halv stam, så som Herren hade befallt genom Mose. Två stammar och en halv stam hade redan fått områden av Mose på andra sidan Jordan; åt leviterna gav han inget område som åt de andra. Josefs ättlingar utgjorde nämligen två stammar, Manasse och Efraim, och leviterna fick ingen del av landet men städer att bo i och betesmarker för den boskap de ägde. När israeliterna fördelade landet gjorde de alltså som Herren hade befallt Mose.

Judas stam vände sig till Josua i Gilgal, och kenissén Kalev, Jefunnes son, sade till honom: ”Du vet ju vad Herren sade till gudsmannen Mose i Kadesh Barnea angående mig och dig. Jag var fyrtio år när Mose, Herrens tjänare, sände ut mig från Kadesh Barnea för att spionera i landet, och jag berättade ärligt vad jag sett. Mina bröder som hade varit med gjorde folket modlöst, jag däremot var Herren, min Gud, trogen. Den dagen svor Mose denna ed: Den mark din fot har trampat skall för all framtid vara din och dina ättlingars egendom, ty du har varit Herren, min Gud, trogen. – Och se, Herren har låtit mig leva, som han lovade. Det är fyrtiofem år sedan Herren gav Mose det löftet, medan Israel vandrade i öknen, och nu är jag åttiofem. Än i dag är jag lika stark som den dagen Mose sände ut mig, krigarlivet klarar jag lika bra nu som då. Så ge mig nu denna bergsbygd som Herren lovade mig då. Du hörde själv den gången att där finns anakiter och stora, befästa städer. Kanske är Herren med mig, så att jag kan driva bort dem, som han lovade.”

Då välsignade Josua Kalev, Jefunnes son, och gav honom Hebron som egendom. Och eftersom kenissén Kalev, Jefunnes son, varit Herren, Israels Gud, trogen, är Hebron hans egendom än i dag. Hebron hette tidigare Kirjat Arba; Arba var den störste bland anakiterna.

Nu hade landet ro och slapp krig.

Josua, 15 kapitlet

Judas stam fick på sin lott, släkt för släkt, området fram till Edoms gräns vid Sinöknen längst i söder. Deras sydgräns börjar vid änden av Döda havet, vid viken längst i söder, och går söder om Akrabbimbranten och förbi Sin, fortsätter uppåt söder om Kadesh Barnea förbi Hesron upp till Addar, böjer av mot Karka, går förbi Asmon och sedan till Egyptens gränsflod och löper fram till havet. Detta är deras sydgräns.

Östgränsen utgörs av Döda havet upp till Jordans utlopp. På norra sidan går gränsen från den vik av havet där Jordan har sitt utlopp, fortsätter upp till Bet-Hogla, går vidare norr om Bet Haarava och upp till Bohans, Rubens sons, sten. Från Akordalen fortsätter den upp till Devir, svänger av norrut mot Gelilot, som ligger mitt emot Adummimbranten söder om bäckravinen, går vidare till Shemeshkällan och löper fram till Rogelkällan. Gränsen fortsätter sedan upp genom Ben-Hinnoms dal söder om jevuseernas bergssluttning, dvs. Jerusalem, och upp till toppen av det berg som ligger väster om Hinnoms dal vid Refaimdalens norra ände. Från bergets topp går gränsen i en båge fram till Neftoachkällan, går därifrån till Ijim i Efrons bergsbygd och sedan i en båge till Baala, dvs. Kirjat-Jearim. Från Baala böjer den av åt väster mot Seirs berg, går vidare längs Jearimbergets norrsluttning, dvs. Kesalon, och fortsätter ner till Bet-Shemesh och förbi Timna. Den går sedan till Ekrons bergssluttning i norr och i en båge fram till Shickeron, går förbi Baalaberget fram till Javneel och löper fram till havet. Västgränsen utgörs av Medelhavet. Detta är gränserna runt Judas släkters område.

Åt Kalev, Jefunnes son, gav Josua, som Herren hade befallt, en andel bland judeerna, nämligen Kirjat Arba, dvs. Hebron; Arba var anakiternas stamfar. Kalev drev bort de tre anakiterna därifrån, Sheshaj, Achiman och Talmaj, Anaks ättlingar. Därefter drog han ut mot invånarna i Devir; Devir hette tidigare Kirjat-Sefer. Kalev sade: ”Den som anfaller och intar Kirjat-Sefer skall få min dotter Aksa till hustru.” Otniel, son till Kalevs bror Kenas, intog staden, och Kalev gav honom sin dotter Aksa till hustru. När hon kom dit övertalade hon honom att be fadern om mark. Hon steg av sin åsna, och Kalev frågade vad hon ville. ”Ge mig en gåva”, svarade hon. ”Du har skänkt mig Negevöknen, skänk mig nu källor med vatten.” Han gav henne då Övre och Nedre källorna.

Detta är den egendom som tillföll Judas stam, släkt för släkt. Här följer städerna i Judas stams ytterområde, mot gränsen till Edom i Negev: Kavseel, Eder, Jagur, Kina, Dimona, Adada, Kedesh, Hasar Jitnan, Sif, Telem, Bealot, Hasor Hadatta, Keriot Hesron, dvs. Hasor, Amam, Shema, Molada, Hasar Gadda, Heshmon, Bet Pelet, Hasar Shual, Beer Sheva med kringliggande byar, Baala, Ijim, Esem, Eltolad, Kesil, Horma, Siklag, Madmanna, Sansanna, Levaot, Shilchim, Ajin och Rimmon, sammanlagt tjugonio städer med omgivande orter.

I Låglandet: Eshtaol, Sora, Ashna, Sanoach, En-Gannim, Tappuach, Enam, Jarmut, Adullam, Soko, Aseka, Shaarajim, Aditajim, Gedera och Gederotajim, fjorton städer med omgivande orter, Senan, Hadasha, Migdal-Gad, Dilan, Mispa, Jokteel, Lakish, Boskat, Eglon, Kabbon, Lachmas, Kitlish, Gederot, Bet-Dagon, Naama och Mackeda, sexton städer med omgivande orter, Livna, Eter, Ashan, Jefta, Ashna, Nesiv, Keila, Aksiv och Maresha, nio städer med omgivande orter, Ekron med kringliggande byar och orter, från Ekron och västerut alla städer med omgivande orter nära Ashdod, Ashdod med kringliggande byar och orter och Gaza med kringliggande byar och orter fram till Egyptens gränsflod och Medelhavet.

I bergsbygden: Shamir, Jattir, Soko, Danna, Kirjat-Sanna, dvs. Devir, Anav, Eshtemoa, Anim, Goshen, Holon och Gilo, elva städer med omgivande orter, Arav, Duma, Eshan, Janum, Bet-Tappuach, Afeka, Humta, Kirjat Arba, dvs. Hebron, och Sior, nio städer med omgivande orter, Maon, Karmel, Sif, Jutta, Jisreel, Jokdeam, Sanoach, Kain, Giva och Timna, tio städer med omgivande orter, Halchul, Bet-Sur, Gedor, Maarat, Bet-Anot och Eltekon, sex städer med omgivande orter, Tekoa, Efrata, dvs. Betlehem, Pegor, Etam, Kulon, Tatam, Shoresh, Kerem, Gallim, Beter och Manocho, elva städer med omgivande orter, Kirjat-Baal, dvs. Kirjat-Jearim, och Rabba, två städer med omgivande orter.

I öknen: Bet Haarava, Middin, Sekaka, Nivshan, Ir-Hammelach och En-Gedi, sex städer med omgivande orter.

Men jevuseerna, som bodde i Jerusalem, kunde Judas stam inte driva bort, och än i dag bor det jevuseer bland judeerna i Jerusalem.

Josua, 16 kapitlet

Efraims och Manasses områden

Josefs ättlingar fick på sin lott området från Jordan vid Jeriko öster om Jerikos vatten i öknen. Från Jeriko går gränsen upp genom bergsbygden till Betel. Från Betel går den till Lus och vidare till arkeernas område, till Atarot, fortsätter ner åt väster till jafleteernas område och fram till Nedre Bet-Horons område och Geser och löper fram till havet.

Josefs ättlingar, Manasse och Efraim, fick sin egendom. De efraimitiska släkternas område blev detta: gränsen för deras egendom går från Atrot Addar i öster till Övre Bet-Horon och därifrån ut till havet. Från Mikmetat i norr böjer den av åt öster mot Taanat Shilo, går vidare österut till Janoach, fortsätter ner från Janoach till Atarot och Naara, går fram till Jeriko och sedan till Jordan. Från Tappuach går gränsen västerut till Kanabäcken och löper sedan fram till havet. Detta är den egendom som tillföll efraimiternas stam och deras släkter. Därtill kom alla städer med omgivande orter som avskildes åt efraimiterna inne på manassiternas område. Men efraimiterna drev inte bort kanaaneerna som bodde i Geser, och än i dag bor det kanaaneer bland efraimiterna, fast de måste göra tvångsarbeten.

hallå hasse-petter kan du inte skriva lite om den riktiga bibeln? Das Kapital, av Karl Marx

newyork1956:
hallå hasse-petter kan du inte skriva lite om den riktiga bibeln? Das Kapital, av Karl Marx

Guds Bibel ÄR den riktiga Bibeln. Jag är inte intresserad av filosofi eller Karl Marx. Du får göra en egen tråd tillägnad honom.

Josua, 17 kapitlet

Manasses stam fick sin lott: Manasse var Josefs förstfödde. Makir, Manasses förstfödde, Gileads far, som var krigare, fick Gilead och Bashan. Också övriga manassiter, Aviesers, Heleks, Asriels, Shekems, Hefers och Shemidas ättlingar, fick släkt för släkt sin lott. Detta var de manliga ättlingarna till Manasse, Josefs son, släkt för släkt.

Men Selofchad, son till Hefer, son till Gilead, son till Makir, son till Manasse, hade inga söner utan bara döttrar. Hans döttrar hette Machla, Noa, Hogla, Milka och Tirsa. De trädde fram inför prästen Elasar, inför Josua, Nuns son, och inför ledarna och sade: ”Herren befallde Mose att ge egendom åt oss liksom åt våra manliga släktingar.” Då gav man egendom åt dem liksom åt deras fars manliga släktingar, så som Herren hade befallt. Åt Manasse utskiftades tio andelar, förutom Gilead och Bashan på andra sidan Jordan. Ty Manasses döttrar tilldelades egendom liksom hans söner, och de övriga manassiterna fick Gilead.

Manasses gräns går från Ashers område till Mikmetat mitt emot Shekem och därifrån söderut till Jashuv vid Tappuachkällan. Manasse fick landet kring Tappuach, medan själva Tappuach vid Manasses gräns tillföll efraimiterna. Gränsen fortsätter ner till Kanabäcken. Söder om bäcken ligger städer som hör till Efraim bland de manassitiska städerna. Manasses gräns går norr om bäcken och löper fram till havet. Området söderut tillhör Efraim, området norrut tillhör Manasse och har havet som gräns. I norr gränsar de till Asher och i öster till Isaskar. På Isaskars och Ashers områden fick Manasse Bet-Shean med lydstäder, Jivleam med lydstäder, invånarna i Dor med lydstäder, i En-Dor med lydstäder, i Tanak med lydstäder och i Megiddo med lydstäder. Men manassiterna kunde inte driva bort folket i dessa städer, och kanaaneerna lyckades hålla sig kvar i den delen av landet. När israeliterna blev starkare måste kanaaneerna utföra tvångsarbeten. Men de drevs inte bort.

Josefs ättlingar vände sig till Josua och sade: ”Varför har du gett oss bara en lott och en andel som egendom? Vi är ett talrikt folk, Herren har ju välsignat oss hitintills.” Josua svarade dem: ”Om ni är ett så talrikt folk, dra då upp i skogen och röj ny mark åt er där, i perisseernas och refaeernas land, eftersom Efraims bergsbygd inte är stor nog åt er.” Josefs ättlingar sade: ”I bergsbygden ryms vi inte, och alla kanaaneerna på slättlandet har järnbeslagna stridsvagnar, både de i Bet-Shean med lydstäder och de på Jisreelslätten.” Då svarade Josua Josefs stammar, Efraim och Manasse: ”Ni är ett talrikt och mäktigt folk, ni får inte bara en lott. Ni får ännu ett bergsområde. Där växer skog, men röj den, så blir området ert så långt det sträcker sig. Kanaaneerna skall ni driva bort, fast de har järnbeslagna stridsvagnar och fast de är starka.”