Min pappa dödenav Hanna Osvald Sahlin Jag stirrade på det tomma pappret framför mig.Det kändes som om pappret var min själ, min kropp, och varje gång jag satte pennan emot det kändes det som om jag stack jag in en kniv i kroppen.Utanför fönstret föll regndropparna ned som kanonkulor. Det var bra. Regnet gjorde mig på lite bättre humör.Vad skulle jag skriva? Var det lönt att ens försöka skriva något? Jag visste inte. Vad skulle brevet hjälpa? Kan man fly från sin egen pappa? Ja, tänkte jag. Det kan man.Kan man då fly från döden? Det visste jag inte. Troligen
Jag finns här med digav Pauline Österlund Det gick snabbt. En smäll hade gjort att allting svartnat för ögonen på mig, och känslan av att svamla i mörker hade tagit över direkt därpå. Det var precis som om någonting försökte dra mig nedåt, och hur mycket jag än försökte streta emot var det omöjligt att hålla mig kvar på benen. Jag hade aldrig trott att det skulle komma så plötsligt. Känslan när bilen hade träffat mig hade kommit som en chock och jag hade inte hunnit reagera på hur det kändes innan jag plötsligt försvunnit från medvetandet. När jag öppnade
Mina förväntningar på The Bourne Legacy kan man inte direkt beskylla för att ha skjutit genom taket, om man säger. Jag satte mig ned i biosätet och förväntade mig en lite halvlattjo actionrökare, och inte mycket mer än så. Vad jag fick? En intelligent, välspelad thriller vars strax över två timmar svischar förbi i rekordfart. Aaron Cross, spelad av en oväntad karismatisk Jeremy Renner (killen med pilbågen i the Avengers), befinner sig på träningsuppdrag i den snötyngda vildmarken i Alaska när en drönare tittar förbi för att ta död på honom. Det blir startskottet för en världsomspännande flykt när den
Att gömma sig i skugganav Fransiska Lindwall Skarp smärta. Isande kyla. Upprepande hugg. Dunkande hjärta. Hon slår upp ögonen hastigt. Hon klarar inte det här. Rädslan tar över, infiltrerar hennes unga kropp med skräck i sin renaste form och vägrar sedan ge med sig. Hon håller på att drunkna i ett hav utan början eller slut. Skarp smärta. Isande kyla. Upprepande hugg. Dunkande hjärta. Hon slår upp ögonen ännu en gång. Varje andetag känns som ett brinnande helvete och allt hon kan se, allt hon kan känna, är rädsla. Lampan tänds, boken tas fram, sidan slås upp. Hon kapitulerar. Ebba
Döden i kattskepnadav Ida Eriksson Klockan tickar i takt med mina steg, små, korta och snabba för att inte väcka någon. Jag fumlar i mörkret tills mina ögon möter ett ljus. Det är min systers rum, och ljudet som kommer därifrån påminner om förkylningstiderna. Snyftningar och flämtande andningar. Jag stannar upp, kollar in genom dörren och ser barnet ligga med huvudet nere i kudden. Hennes långa ben, som har växt som ogräs under sommaren, är böjda i fosterställning. När jag lägger handen på hennes rygg tittar hon upp. Ögonen är röda och grusiga, de små läpparna darrar. Jag sätter mig
VISPARENNej, det blir inte bättre bara för att du är ihärdigt vispar runt med tungan. Det enda som händer är att kysspartnern blir yr och tröttnar. Eller att hen gör kaos med dig och klipper din tung! SÖKARENHallå? Stopp! Vänta! Vart är du på väg egentligen? Är det en kyss eller en orienteringsrunda du ägnar dig åt? SLAFSARENNej, ingen gillar att få hela ansiktet dränkt av slafsigt saliv och slem. I så fall kan man lika gärna kila bort till närmaste kennel och hångla upp en Sankt Bernards. GRÄVARENÄr du ute efter att kväva partnern till döds eller vill du
Ingen skrattar åt en clownav Agnes Sperlich Ett år har gått. Ett år sedan du försvann. Ett helt år utan dig. Och ingen saknar dig. Jag minns den kvällen som om det vore igår eller möjligtvis för en timme sedan. Du var klädd som en clown den kvällen. Löjligt långa ben i randiga byxor, krage upp i halsen och med ett rött, brett flin i det bleka ansiktet. Men du såg allt annat än glad ut. På ängen stod du i nattens oändliga skuggor, under trädet som skickligt väjde sig för vinden. Din klarröda näsa lös som blod på ett
