Arkiv: Articles - Page 208

Discover: Me, I and my LOVE ”Kicki maten har varit färdig i en kvart nu.” Mammas röst ekade i huvudet på mig. Nu var packningen i stort sett klar. Allt var med, tält, sovsäck, ett extra ombyte kläder, pump till cykeln, och ett fiskespö. Men hur skulle jag lyckas cykla med allt det på ryggen!? Att jag bara lyckades få ner allting i ryggsäcken var ett under. Hela dagen hade jag fått tagit ut, packat ner, tagit ut, packat ner, och suttit på väskan för att få plats med sakerna. ”Jag kommer” jag sprang ut ur rummet med glädje för

"Visst känns det fint att vara vid liv"…Jag mår bra nu. Även om jag stod på randen innan. Lugnet efter stormen ni vet. Allt känns rätt vackert nu såhär efteråt. Jag har sett nåt som inte alla andra sett. Och den där världen finns kvar, även om jag inte behöver fly in i den lika ofta längre. Allt är välbehållet, regnbågen lika färgglad, himmelen lika blå. Innan föll regnet, men nu skymtar jag nästan solen bakom de där grå molnen. Riktigt mörka var de aldrig, bara grå. Jag fick inte ens hata de där grå molnen, bara titta på deras

På måndag, den 14 mars, är det ett helt år sen pappa dog. Ett helt år! Jag kommer nog aldrig glömma den dagen mamma ringde och sa att det var något fel med pappa. Jag satt ensam hemma, ringde till Daniel och han kom hem. Mamma ringde igen, Daniel svarade gav telefonen till mej. "Det är slut". På 1,5 timme var mamma nere hos mej (hon bodde 4 mil bort) och vi satte oss i bilen och åkte ner, söndagen den 14 mars. 65 mil senare var vi hos mormor, storasyster såg så liten ut. Var nere en vecka, under

Det som först väcker henne är värken. Hon försöker ta ett andetag och möts av en brännande smärta i revbenen, som blommar ut i en molande värk i ryggen. Hon andas i korta andetag, försöker öppna ögonen och värja sig från det skarpa ljuset i rummet. Väggarna är målade i vitt och en skarp, unken doft slår emot henne när hon sätter sig upp. Det luktar svett, hasch och vaniljvodka. Någon har glömt en skiva kvar i CD-spelaren, volymen hörs knappt. Hon är inte hemma. Det bränner till i henne, ett kort rus av ångest och ett förtvivlat försök att

Det är mycket som skulle vara annorlunda. Tänk om vi inte hade flyttat de där 65 milen, jag hade varit en helt annan person. Tänk om jag hade vetat att pappa skulle dö, då skulle jag aldrig ha flyttat, då skulle jag ha fått 3,5 år till med honom. Men hur skulle de åren ha sett ut, inte skulle han då varit den pappa han alltid varit, den pappa som fixade allt. Den pappa som alltid skulle finnas där. Tänk om vi inte hade flyttat, då hade jag aldrig träffat Daniel, han som blev mitt allt i 3 år. Jag

Det bor 6 miljarder människor på jorden. Jag har svårt att se alla dessa människor framför mig, hur många det egentligen är, men 6 miljarder är ett stort tal. Jag är bara en enda person utav dessa 6 miljarder. Vad jag gör, känner och hur jag mår spelar ingen roll i det stora hela. Det har ingen betydelse för jorden. Jag behövs inte. Jag har aldrig varit önskad och jag kommer aldrig att bli det. Jag vaknade upp en torsdagsmorgon och såg ut genom fönstret. Klockan var bara 6 och ute syntes bara en morgonpigg tant som stod som förstenad

Huset kändes ovanligt tyst när jag klev in genom dörren. Jag visste att Hanna var hemma, det var hon nästan alltid nu för tiden, men ändå hördes varken någon TV, radio eller diskmaskin. Jag sparkade av mig skorna i hallen och hängde slarvigt upp jackan på en krok. Jag ropade på Hanna men när jag inte hörde något svar från henne antog jag att hon låg och sov. Jag var alldeles utsvulten, så jag tog fram lite mackor och slog mig lättad ner på köksstolen för att äta. Hanna var min ett år äldre syster. Som liten hade hon varit

För 60 år sedan, 27 januari 1945, befriades Auschwitz-Birkenau. De judar som överlevt nazisternas massaker blev fria. För alla som överlevde de år av nazistiskt våld och hatade, förändrades livet för alltid. Många hade ingen familj kvar, inga pengar, ingen värdighet. De hade blivit bespottade, misshandlade, behandlade värre än djur, som om de inte var värda någonting alls, som något att förakta, något man hade rätt att godtyckligt döda. Världen kunde inte ta in vad som hade hänt. Från början ville ingen tro på det. Man ville inte tro att någon människa var kapabel till att göra alla de hemskheter

”Kanske är man ett missförstått geni, det var nog världsberömd jag skulle bli” Så sjunger Roger i SVT:s humorklassiker Macken, när han ligger där under bilen och funderar över hur i hela helvete han kunnat sluta upp jobbandes i en sketen mack tillsammans med sin bror. Det är svårt att inte reflektera över orden. Vad håller man på med? Egentligen? Gör man det man är bäst eller har potential att bli bäst på eller knegar man bara på för att fyrtio år senare komma på att man kanske skulle ha gjort något annat trots allt? Det är en skrämmande tanke.

Häromdagen satt jag och tittade på OS-hockeyfinalen mellan Tre Kronor och Kanada från Lillehammer 1994 som min pappa hade spelat in när det begav sig. Jag vet inte vad som är störst – Salos makalösa slideräddning eller att publiken faktiskt vågade sitta kvar när övertiden påbörjades. Men klart är att matchen är svensk idrottshistoria. Men är det den största som Tre Kronor genomfört? Det kom jag att tänka på när jag såg Forsberg lägga den där straffen som lurade upp Hirsch på läktaren. Svaret är nej. Låt gå för att jag är ung och inte följt landslaget så länge –