Att bli sviken av någon man står nära är nog en av de värsta saker man kan vara med om. En vän, en förälder, överhuvudtaget någon man står nära. Att någon som man förväntar sig ska ta hand om en plötsligt vänder ryggen till, blundar. Vad ska man ta sig till? Det är lätt att ta till kudden. Att trycka ner ansiktet och släppa ut alla känslor. Känna smaken av tårar blandade med snor. ”Vad är det för fel på mig? Varför gör han/hon så här mot mig? För det är ju mig det är fel på. Eller?” Att lyssna
För några dagar sedan kunde man läsa i tidningen om det nya kontraktet som skolevers föräldrar ska skriva under, om majoriteten av riksdagspartierna får sin vilja igenom. Det här kontraktet skulle innebära att föräldrarna undertecknar ett löfte om att deras barn aldrig skolkar eller ägnar sig åt mobbing samt blir godkända i samtliga ämnen. Så enkelt politikerna får det att låta. Skolan är helt åt helvete, respekt saknas, toaletterna är äckliga, betygen sjunker, allt fler klarar inte målen, hoppar av och eleverna blir allt elakare. Det blir en råare och råare attityd i skolorna. Därför löser vi problemet genom ett
Allt för många gånger har jag suttit som nu och försökt teckna ditt ansikte med ord.Men penslarna är för tjocka och klumpiga.Ditt ansikte har en detaljrikedom som skulle ta en evighet att återskapa.Ändå vill jag inget hellre än att försöka.Skissa, teckna, misslyckas, kasta och sen börja om från början. Varje skiss har varit en säker miss.Det är visserligen trist, men det är något visst som jag inte kan återskapa.Språket blir överflödigt, ord blir otillräckliga. Ord förlorar sin mening och sitt syfte.Jag måste hitta på nya ord, ett nytt språk. Vi talar kärlek, låt oss tala kärlek För dina läppar är
Finns det något överhuvudtaget som kan kallas rättvisa betyg? Det finns ju kriterier inom varje årskurs och ämne för vad man ska kunna. Men utgår man endast från det, blir det ett rättvist betyg då?! För en person som kanske uppfyllt allt genom kriterierna och dessutom jobbar bra på lektionerna, stör inte m.m. kan den personen få exakt samma betyg som en person som också uppfyllt kriterierna men kanske jobbar dåligt på lektionerna och stör? Man får ju inte ge betyg efter uppträdande, utan endast efter vad eleven kan. Men är inte uppträdandet lika viktigt när man kommer ut i
Varför är det bara de som är äldre som klagar över ungdomars sexliv? Anses vi inte kunna tänka själva? Det är förvisso sant att ett barn är lätt att manipulera, att lura och sedan beskylla, men det är inte vad jag vill diskutera. Övergrepp är en sak, jag menar på frivilliga handlingar gjorda av kärlek och lust. Det känns som att vi, som ändå är objekten för diskussionerna, inte har rätt till en röst, och det är fel. Jag känner många i min egen ålder(13-16, jag själv är 15) som kan anses vara "mogna" nog att idka samlag, jag känner
Jag blir förkrossad av att se 13 åringar som skriver om att de äntligen haft sex, 15 åringar som tycker det är ett kul nöje att lägga upp nakenbilder på sig för att få uppmärksamhet, och minderåriga som skryter om hur fulla de blir och hur mycket de lyckats få i sig i spritväg. När jag var i 13årsåldern hade jag inte fått mens, och jag ägnade definitivt ingen tanke på sex, jag umgicks med vänner och lekte väldigt ofta med min kära lillasyster och hennes barbies. Folk säger att; ”man är könsmogen så tidigt, och att det vart så
Han hade alltid trott att det fanns en chans till. Att det alltid skulle ordna sig, bara man lovade att det aldrig skulle hända igen. Det är en stor gåva att kunna förlåta och ge en andra chans. Så kunde det dock inte vara för alltid. Chanserna är få och någon gång måste det ta stopp. Någon gång måste han skärpa sig och sluta lita på att bli förlåten. ”Jag är också en människa, med mänskliga känslor. Det hårda skal du ser är bara en illusion, som jag ständigt målar upp framför dina ögon, så att du inte ska kunna
Ord växlas. Blickar byts. Det enda som rör sig i min hjärna är hur kunde jag hamna här!? Vad är det för mening? Jag kan vara med mina vänner och skratta och skoja nu. Eller gå på bio, festa, fika, lyssna på musik. Ja, det är så mycket jag kan göra denna kväll. Men verkligheten vill något annat. Jag vill något annat. ”Någon” har stulit min vilja att andas med andra. Men nu sitter jag här och överlåter till en helt främmande människa i vit läckarrock att avgöra mina närmaste timmar, i värsta fall dygn. Jag vill inte ha hjälp,
I skolan hör jag ständigt hur fixerade alla är i sina betyg. Alltför många pluggar bara för själva betygens skull, inte för att dom är motiverade. Det känns så förbannat fel att det ska vara så, att man pluggar, pluggar och pluggar för att få ett bra betyg som om det vore allt. Det viktigaste är väl ändå att man vill och känner att man gjort något okej, men av någon anledning är det inte okej att ha bara ett G, ja eller bara ett G, man har ju faktiskt uppnåt målen med ett G och det är ju bra,
”Vad människorna behöver är inte en tro på en gud som bestämmer vad de ska göra, de behöver en tro på att de själva kan göra sina val.” Det är vad jag anser. Vi behöver egentligen ingen religion annat än för att ha något att lita till. Men kan vi inte lita till något annat? Kan vi inte försöka lita till livet? Nej, vi vill att någon ska bestämma över oss. Denna någon vill vi helst inte kunna se, höra eller känna av överhuvudtaget eftersom då kanske våra förhoppningar om detta transcendenta ting skulle svikas. Just därför säger de religiösa
