Arkiv: Articles - Page 200

Så hade Mille varit uppe en hel natt igen, och gjort vad? Ingenting. Kom precis hem från macken här i närheten och har köpt mig kaffe, som vanligt är tösen vid kassan trevlig. Ung söt tjej, långt blont hår, tung och läpp-piercing, runt 25 skulle jag chansa på. Den enda människan jag överhuvudtaget orkar prata med nuförtiden faktiskt. Vi för trevliga konversationer mellan varandra, trots att jag oftast är dödstrött. Hon tog en rökpaus och jag följde med ut, men den här morgonen är lite annorlunda, för första gången känner jag mig avslappnad i hennes närvaro. Efter att ha pratat

Det handlar om att hålla andan när man är 10 kilometer under vattenytan, då det är helt mörkt överallt och änglarna i dina drömmar inte kan rädda dig. Det handlar om att kunna simma … även om man dras ner i djupet fortare än bilar susar fram på motorvägen. Det handlar om att kunna överleva när hela världen försöker krossa dig. Som när man går förbi McDonalds och känner att man bara måste ha en hamburgare. För att sedan gå in till närmaste grannen H&M och upptäcka att man gått upp ännu en storlek och de trådsmala modellerna på reklamaffisherna

Jag placerade handen försiktigt på hans bröst. Han andades tungt. Jag rös. Helvete. Bort med alla förbannade känslor. Om inte den junikvällen hade hänt hade jag inte suttit i hans säng och känt tomhet. Om inte den junikvällen hade hänt hade jag varit i någon annans säng. Eller kanske i min egen. Om inte den junikvällen hade hänt hade allt varit bra. Jag är så klen. Så jävla känslig och lättpåverkad och jag trillar alltid dit. Jag är en mes. Han är så fin när han sover. Alldeles lugn och tyst. Jag vill inte bli kär. Jag vill inte, jag

När vi har sårat varandra tillräckligt, vad finns kvar av oss då?Ska vi fortsätta att kasta hårda ord mot varandra, som sedan inte går att ångra.Är det värt det? Gråten i min hals har fastnat och den stannar kvar där tills det blir outhärdligt Jag älskar dig så otroligt mycket men jag orkar inte med det här längre.Jag säger stopp och lämnar dig här.För vi har förstört varandra för mycket nu.Visst hade vi det bra, oja det hade vi.Och du gjorde mig till något positivt och jag dig.För du vet, älskar man någon så gör man.Gillar man någon så gör

Så vackert att jag inte kan berätta. Förkrossande och hjärtskärande, att jag inget annat kan tänka på. Varför ska du göra det så svårt, varför vill jag så gärna förstöra det hela. Jag saknar och tänker. Vill inte, nej låt mig inte. Förstör mig, kasta allt på mig. Varför gör jag så, jag hatar det. Det är nu alla mina tårar inte ska visas, det är nu dem visar sig. I regnet, bland alla osäkra droppar. Sådant som inte ska smälta ihop, smälter ihop. Det sårar mig att säga att jag faktiskt älskar dig, för jag vill inte. Det vet

Trots att ordet ’lagom’, i kontrast till den populära uppfattningen, finns i en eller annan form i andra språk (norska, japanska m.fl.), så är det ingen annanstans, som begreppet blivit så centralt, som i Sverige. Här används det också som ett positivt laddat ord. Det är först när man talar om begreppet, som vi börjar kritisera det som ett så vanligt använt uttryck. Detta pekar tydligt åt hur vi har ett behov av det ”lagoma”, men hur vår självkritik – via influenser utifrån – gör lagombegreppet till något negativt som fenomen. Som börjar bli allt mer känt, så var den

Solen börjar sakta försvinna bakom havets kant.Jag kan bara inte förstå att allt är på riktigt och så sant.Det glänsande vattnet under mig viskar en sång.En sång om ett nytt liv utan ensamheten så lång.Ett litet lätt steg så ska allting bli bra.Jag ångrar allt jag inte gjorde, allt jag inte sa.För nu älskar han någon annan än mig,allt bra vi hade har han glömt för dig.Jag hoppas du blir lika lycklig som jag en gång var,för jag kan inte längre leva utan något svar.Ett svar på trohet och kärlek.För mig var det inte bara en lek.Jag älskar dig än

Efter månget tänkande och funderande med stjärnhimlen och en Loka Päron som enda sällskap så känns det som att jag har en teori färdig, en teori på åtminstone ett av mysterierna i universum, mysteriet om kärlek. Och än bättre, i vilken mån kärlek kallas kärlek, och i vilken mån det kallas omöjligt och onaturligt. I en värld styrd av heterosexuella kristna män så har det mer eller mindre blivit den stereotypa bilden av den rätta människan. Stark, auktoritär och rent levande, och hela tiden med respekt för Gud.I en värld av gruppindelningar och moralpoliser leder detta till att det annorlunda,

Två nakna ryggar, sitter just nu pressade mot varandra, omringade av ondska. Deras rädsla börjar samlas, de kryper tätt intill.De vill inte se något annat, de ser inget annat heller.De fattar sina händer, men märker ingenting."Det låter osammanhängande", viskar den ena gestalten till den andra. De kramar varandras händer och kryper tätt intill varann. De är rädda nu, nu är de verkligen rädda.Jag märker det, jag vet det verkligen, de är rädda. Så otroligt nervösa har de aldrig varigt. Men vad är det som skrämmer dem så?Där är ju ingenting, jag ser ingenting? De kryper nära varandra, ryggarna trycks tätare

Det kanske mest betydande särdraget hos svenskar, är vår kärlek till naturen. Betydande på det sätt att det har kommit att utforma både en unik styrka och en tragisk svaghet hos vårt folk. Alla folkgrupper har sina styrkor och sina svagheter, men just vi har lyckats med konststycket att utveckla både de mest fantastiska specialiteter och de mest underminerande akilleshälar för oss själva, som tänkas kan. Vi har ett unikt behov av att fly stadslivet under varmare årstider och "bli ett med naturen". Då försvinner plötsligt all vår bekvämlighetslängtan, och vi får mer än gärna skit under naglarna. Detta naturintresse