Arkiv: Articles - Page 180

Då har jag lösningen: En rafflande lek som sätter samtliga mänskliga egenskaper på prov. Jag kallar den Nahlén Cup. Reglerna är enkla, så här går det till: Till att börja med delar man upp sig i lag om ungefär 3-5 personer som ser till att ha tillgång till ett par digitalkameror (och även en bil, om ni råkar vara så gamla). Lekledaren har sedan tidigare skrivit ihop och poängsatt en lista med ungefär 100 mer eller mindre tvivelaktiga uppdrag som han delar ut till (de förhoppningsvis väldigt spända) lagen. De tävlande ska sedan försöka utföra så många uppdrag man kan

Ingen konstighet egentligen i och med att danska IO Interactive ligger bakom alla tre spelen. Utseendet och spelmotorn från Hitman har parat sig med Freedom Fighters lite mer taktiska strider och avkomman har fått namnet Heat the Game. Nej, förlåt, Kane & Lynch heter det. På sätt och vis önskar jag att man med gott samvete skulle kunna dra parallellen med Kane & Lynch så hårt att man faktiskt benämner det som Heat-spelet. Filmen Heat är en av actiongenrens allra bästa och de scener i Kane & Lynch som fullkomligt osar Heat är också spelets solklart bästa. Men istället för

Jag var en av dem som föll pladask för EA:s underbara mästerverk vilket gör Tony Hawk’s Proving Ground extremt svårt att tycka om, för det går över huvud taget inte att uppskatta Neversofts epilepsi-skating efter man har fått smaka de ljuva frukterna i San Vanelona. Skate har satt en helt ny, extremt mycket högre, ribba och Tony Hawk kan flaxa allt han vill – han kommer aldrig att komma över den i sin nuvarande form. Men hör man till den skaran som inte upptäckt Skate ännu (stackars er) eller som faktiskt föredrar Tony Hawk före nykomlingen (vad är det för

Clive Barker’s Jericho är i grund och botten precis som vilken actionstinn förstapersonskjutare som helst. Större delen av tiden springer du oftast rakt fram och gör processen kort med fienderna som dyker upp på tv-skärmen. Det finns aldrig några knepiga pussel att lösa och förväntar man sig mer än intensiva eldstrider i mörka omgivningar är risken stor att besvikelse infinner sig före frälsning. Vad som emellertid skiljer det här spelet från många andra i genren är att de sex karaktärerna i Jericho-truppen besitter övernaturliga krafter och det blir förstås upp till spelaren att använda dem alla för att kuva ondskan.

Några av oss bläddrar i dem en gång extra, drömmer om soliga stränder och hisnande fester. Andra går så långt som att faktiskt fylla i en ansökan och ta ett första steg mot äventyret, medan det är få som faktiskt antar utmaningen, tror på att de vågar, och sätter sig på planet mot nya breddgrader. Om de bara visste vad de missade. Att plugga utomlands behöver inte vara krångligt. Eller svårt. Visst, det innebär en del pappersarbete till en början, men vad är lite administrativt bök jämfört med upplevelsen man får i gengäld? I samma stund som planet lyft från

Hellgate: London är i grund och botten ett klassiskt hack ’n slash, speciellt om man spelar med närstridsvapen där frenetiskt klickande går före taktiskt tänkande. Dock med några direkta finesser framförallt i form av ett nytt system för strider med distansvapen. Distansstriderna är dessutom perfekt implementerade i hack ’n slash-tänket, vilket är riktigt tur med tanke på att majoriteten av klasserna i spelet strider med skjutvapen eller magier. Oavsett om man tar till svärd, raketgevär eller besvärjelser handlar det dock primärt om rättfram action utan större komplikationer, även om en hel del taktiskt tänkande krävs, framför allt längre in i

Beviset – förutom en hiskelig filmhistoria – är att det har kommit ytterligare ett spel baserat på storsäljaren. Det första Playstation Portable-spelet, Star Wars Battlefront II, var ingen bländande skönhet, eftersom det hade konverterats alldeles för hastigt till bärbart. Bristerna till trots – det övertygade så mycket att LucasArts trodde på ännu mer klirr i kassan med Renegade Squadron. Gör man rätt i det? Förmodligen. Förtjänar spelet det? Ja, nej… Njaaa. Det är ganska schysst att man gett spelet ett eget liv och ny handling att bygga på. Ambitionen är god, handlingen är dock sådär. Ett gäng soldater ledda av

Du börjar spelet som Jim Hawkins, känd som ung huvudperson från skattkammarön, med ditt eget skepp men inser att du är inlåst och på väg att möta en säker död från tre hämndsökare. En papegoja dyker upp i fönstret och din flykt planeras fort. Spelet är ett äventyrsspel i peka och klicka-stil som kan jämföras med Myst-serien. Det gäller att leta mycket på skärmen efter vad som går att använda, och hur det går att använda. Skatten är det man är ute efter och för att ta sig dit har den gamla tillbakadragna kaptenen Long John Silver skickat sin papegoja

I mitt första nummer av Starlet hyllar vi pojkar, killar, grabbar och män… Hyllar dem och synar dem i sömmarna, snacka om ett dunderpremiärnummer för mig! Jag betraktades och betraktas nog fortfarande som en riktig pojk-flicka. Jag älskade kuddrummet på dagis, där jag vann över killarna i kuddkrig, jag hängde och slängde i träd (vilket är helt oförståeligt idag med tanke på min höjdrädsla…) och med mitt stora långa oborstade hår, min Rosa Pantern-tröja och min vilda tandrad föredrog jag kill-lekar istället för lugna vråer med tjejmys. Det är dock någonting jag älskar idag. Men även om ni inte längre

”Alla hjärtans dag, åh så underbart, då kan vi äntligen tillbringa hela dagen åt varandra, bara du och jag älskling!”. Nej nej NEJ, nu har du fått något om bakfoten! Man ska uppskatta och ta vara på varandra 24 timmar om dygnet, 365 dagar om året. Denna utvalda dag har samhället bestämt att ni inte ska ägna åt varandra, den är till för att ägna åt pengaslöseri. Kommersiell smörja som härstammar från USA, är vad jag säger. Det var säkert en fin idé i grund och botten, jag gillar bara inte hur samhället har förvrängt den. Precis som att uppskatta