Arkiv: Articles - Page 177

Boogie borde egentligen vara ett finfint sång- och dansspel för de yngre men det faller på ett par stora brister. För det första är själva dansandet inte mycket till dans. Man får sin karaktär att dansa i spelet genom att svinga Wiimoten fram och tillbaka i takt till musiken, ungefär som en dirigent med en taktpinne. Problemet är bara att det är superenkelt och man kan vifta ganska friskt utan någon speciell tanke och ändå få tillräckligt med poäng för att klara banan. Samma sak gäller för karaoke-läget, där man får sjunga i ett upplägg hämtat från Singstar-spelen, som är

Den här gången är inriktningen Rock Ballads och återigen har Sony gjort en egen liten tolkning av genren. För mig är Rock Ballads Scorpions gånger tio eller åtminstone en dominans av sköna, lugna rocklåtar. Med betoning på rock. Här hittar vi förvisso några godkända låtar som bland annat Queens "The Show Must Go On", Europes "Carrie" och Totos "Africa". Men var hittar vi rocken i Avril Lavinge, Anastasia eller Sugababes? Det är varken rockigt eller klassiskt och leder i sedvanlig ordning till ett splittrat intryck. Istället för att nischa spelen ordentligt med en Singstar Pop Ballads och en ”riktigt” Rock

Dom ger oss läxor, dom kräver att det ska vara klart till ett speciellt datum. Vi har raster och lektionen börjar en speciell tid, lärarna blir rosenrasande om vi elever kommer försent, men när läraren kommer försent, då händer det ingenting. Alla har vi olika sorters press på oss, treåring som artonåring, det beror inte på åldern, det är vår mänsklighet. Vi har krav, vi har press. Från ettan och upp till trean har vi läxor på en speciell tid, vi har redovisningar, vi har uppsatser, vi har prov, det är nationella, det är tidspassning, det är förhör. Det är

Dock led det av ett flertal brister och buggar som tog överhanden och var direkt störande i det långa loppet. Spelare som sprang ihop med varandra studsade till och stannade upp, passningarna kändes ibland väldigt oprecisa samtidigt som man bara hade fem ligor och ett fåtal spellägen att välja på. Nu har det gått ett år, EA har blivit lite varma i kläderna och levererar ett Fifa 08 som är ett mycket bättre spel, på många plan. För det första har en smartare AI implementerats som gör dina med- och motspelare mycket bättre. Dom springer i luckor, täcker upp för

Hårda ord redan vid avspark men här finns inget direkt djup rent spelmässigt och ganska snabbt inser man att de datorstyrda motståndarna spelar efter ett enkelt mönster som upprepas match efter match. Är man snäll kan man säga att det här påminner om den gamla skolans fotbollsspel med allt vad det innebär. Bristen på variation gör att nästan alla matcher spelas på samma sätt och man behöver nästan aldrig passa, dribbla eller skjuta bollen inåt planen för att göra mål. Det är bara att springa längs sidolinjen med valfri spelare, vika av vid straffområdet och sedan sätta bollen snabbt i

Grafiskt sett är PC-versionen av MotoGP 07 en hyfsat nedbantad version om man jämför med Xbox 360-versionen. Det enda som ser riktigt bra ut är motorcykeln och karaktären som sitter på den. Andra delar av det grafiska faller platt helt och hållet vilket känns lite tråkigt. Lite mer hade dom kunnat klämma in tycker jag allt, åtminstone så att det var i stil med Xbox 360-versionen då det klart och tydligt funkar klockrent att göra raka portningar med andra titlar. När man väl kör igång spelet finns det lite olika valmöjligheter beroende på vad man vill göra. Man kan till

Utan att hon egentligen tänkte på det, så sänktes ljudnivån. Plötsligt började marken skaka och hon tittade med erfarna ögon mot trappen för att se om hennes farsa dundrade ner för den. Men icke. Skakningarna ökade i styrka och möbler började falla och flytta sig hit och dit. Från ingenstans lyste vardagsrummet upp, och hon kände hur ett sug drog henne mot det. Hennes fingrar grävde sig in i skinnsoffans mjuka stoppning. Suget ökade i kraft och fingrarna började glida. Med ett plopp, var hon borta. När Marielle återfann medvetandet satt hon åter igen på sin vanliga plats i fåtöljen.

Men, så stod man ändå där till slut – öga mot öga med King K. Rool. Kanske var det där och då som allting skulle få sig sitt välbehövda avslut. Men, ibland går inte saker och ting rikigt som man tänkt sig. Speciellt inte när precis samtliga frustrationsmoment, som man tidigare fått ta del av lite pö om pö, blir presenterade i koncentrerad form i vad som bäst kan beskrivas som en överjävlig strid så orättvis att min Nintendo DS skall vara lycklig att den inte fått smaka på släggan. Från och med nu ställer jag mig inte längre oförstående

Andra världskrigsstrategispelet från Relic Entertainment var fram till i höstas det absolut bästa krigsstrategispelet jag någonsin spelat. Nu innehar World in Conflict den titeln, men när Company of Heroes: Opposing Fronts landade på kontorets skrivbord var det med glädje jag lade World in Conflict åt sidan för att återigen ägna mig åt det krig som vi alla känner så väl till. Och visst har det varit tid väl spenderad. Company of Heroes: Opposing Fronts är ingen direkt expansion utan mer en fortsättning på Company of Heroes. Visst finns det nya inslag i spelet, men de är små och det man

Galet fult designade prisjägare ska tillsammans med Samus och en hel flotta av soldater landstiga en planet och förhindra rymdpiraternas invasion. Spänningen och den starka känslan av ensamhet har bytts ut mot uselt röstskådespel och ett fullskaligt krig som osar budgetkänsla rakt igenom. Det gör ont att se Metroid så här. Och det är en förbannad tur att spelet växer något enormt under spelandets gång. Redan kort efter att man lämnat spelets inledande fas och för första gången rör sig ensam på en relativt outforskad planet börjar man känna igen sig. Spelet tar ett stort kliv upp från det budgetaction-intryck