Arkiv: Articles - Page 171

The Kingdom är (aningen löst) baserad på en verklig händelse som utspelade sig i Saudiarabiens huvudstad Riyadh för fem år sedan. Ett knippe terrorister går bananas med kulsprutor och bomber mitt i en amerikansk oljekoloni och dödar hundratals civila amerikaner. Polisen på plats börjar undersöka fallet men givetvis nöjer sig inte jänkarna med det, utan skickar ner ett specialteam bestående av fem hårdnackade agenter. Under ledning av Ronald Fleury (Jamie Foxx) får de sedan fem dagar på sig att hitta (läs: avliva) de ansvariga för dådet. Som du märker låter det uppbäddat för en sån där typisk patriotfilm där jänkarna

Du vet när någon tjatar riktigt, riktigt mycket. När man helst av allt vill skrika rakt ut, du vet känslan av att koka över. I den stunden föredrar du nog metal, det ska vara hårt. Du hör inte ens vad de sjunger (vrålar, rättare sagt), men det är det som är så praktiskt, för då kan du vråla ikapp. Klampa lite och slänga med huvudet. Leva dig in i ilskans värld. Eller så kanske du är glad, liksom struttar runt. Ida trallar sin sommarvisa på stereon och du trallar med. Svänger runt i det ljusa rummet med en sopkvast i

När jag för fjärde gången spelar ett spel som visar hur stilig action ska göras så gottar jag mig i att jag är en av de få som tycker att innovation för innovationens skull är till för kulturtomtar och fårskallar. När jag spelar Devil May Cry 4 har jag kul och minns den gamla tiden då spel inte kändes som ett extrakneg. Ungefär vid den tidpunkt World of Warcraft fick fotfäste. Märkligt. Utanför striderna är Nero en lipsill av rang. Eftersom handlingen i Devil May Cry aldrig har varit dess styrka så skippar vi den och går direkt på det

En sak att tänka på innan man införskaffar filmerna är att söndagen oftast är längre än man tror, det kommer krävas några rullar. Närmare bestämt fyra stycken, som är ganska lagom, plus minus en beroende på hur länge man sovit på morgonen. Och för att hålla en perfekt balans och vara säker på att verkligheten inte tränger igenom kan man dela in sina val efter genrer. Ta exempelvis fyra filmer från fyra olika genrer. Dokumentär: Harrison Ford är ”Jagad” Visst det funkar, men jag skulle ändå inte föreslå till exempel ”Zodiac” eller ”Seven” av David Fincher, trots att de är

The Hidden Cameras är ett band från Kanada. Den mest kända i bandet är Joel Gibb, sångare och låtskrivare. Han är också bög, något som hela tiden genomsyrar texterna. Han kallar också musiken de spelar för "gay church folk music", men går i folkmun oftast under indiepop. Och för att visa vad jag menar med att Joels homosexualitet gemonsyras i texterna kan vi läsa några rader ur hans låttexter: ”Stayed up too late the night before from fingering foreign dirty holes in the dark” “Happiness has a smell I inhale like a drug done in a darkened hall or I

Du kanske tycker att detta inte låter som en vanligt förekommande ordväxling mellan två gymnasieelever. Det tycker jag. Mitt och min omgivnings sinnen har nämligen blivit förgiftat av den mest manipulerande, hjärntvättande och kontrollerande filmen i mannaminne. Jag talar naturligtvis om Lejonkungen. Du kanske tycker att Lejonkungen inte är så farlig. En mysig tecknad barnfilm med sandfärgade kattdjur som sjunger trallvänliga sånger. Men du har misstagit dig. Rejält. Ta replikerna, till exempel. Ovan nämnda dialog är hämtad från en scen i slutet av filmen när Simbas mamma Sarabi får höra att hennes son är skyldig till den älskade karaktären Mufasas

Vinterdepressionen ligger just nu lika tät över många som dimman gjorde i Lützen den 6 november 1632. Kanske känner du att du snart stupar liksom konungen Gustav II Adolf? Stanna kvar och fajtas en stund till vettja! Det finns knep för att överleva. Under den här tiden på året upplever många att deras enda ljuskälla kommer från livsmotivationen som lyser med sin frånvaro. Bristen på livsmotivation beror oftast på den enkla orsaken att vi knappt får något ljus på oss här uppe i norden. Men för den som fastnat i livsmotivationsbristens kalla grepp känns det oftast mer komplicerat än så.

Plötsligt kommer din eventuella chef ut. En blick på hans ansikte och allt självförtroende är som bortblåst. Handsvetten rinner, halsen är torr, och hjärtat klappar så hårt att EKG-kurvan med all säkerhet hade hamnat utanför papperet om du varit på läkarundersökning. Herre gud, han har ju mustasch! Ja, mina vänner. Män med mustasch är råonda typer. Jag snackar inte om någon klädsam småondska. Det är inga sådana där lite lagom elaka typer vi har att göra med här. Mustaschmännen är råonda ända in i märgen! Män med skägg däremot, det är andra bullar. Skäggiga typer är godhet i sin renaste

Den här historien har filmatiserats ett flertal gånger förut efter Richard Mathesons novell med samma namn, och med det faktumet i bakhuvudet kan man ju resonera att det här får bli den sista versionen som ska utföra det hela så nära perfekt som möjligt. I Am legend är dock långt ifrån perfekt. Det känns som en allt mer vanlig trend att basera en film på ett populärt katastrofkoncept, ofta härrörande från något som fokuserats på i nyheter och press. Den globala uppvärmningen togs upp i Day after Tomorrow, likaså i Simpsonsfilmen. I I Am Legend kapitaliseras det på fågelinfluensan i

Vi följer titelkaraktären Juno genom photoshoppade introcredits satt till trallig indiepop medan hon går till affären för att köpa dagens tredje graviditetstest. Rainn Wilson står i kassan och Juno suckar åt ett rosa plus. Du har just börjat se årets bästa film. Två kvinnor relativt nya i filmbranchen gör hela den här filmen – Ellen Page och Diablo Cody. Page har jag bara sett i en annan huvudroll (Hard Candy) men hennes tolkning av Juno gav henne en Oscarsnominering. Cody gör debut som manusförfattare, efter en karriär som bloggare och strippa. Codys manus är briljant, och fungerar på så många