Arkiv: Articles - Page 168

Det är sent 1970-tal i Kabul och Sovjetunionens styrkor är just i begrepp att invadera Afghanistan. Amir och Hassan som växt upp tillsammans som rikemanssonen och hans tjänare är oskiljbara lekkamrater. Hassan gör allt för Amir och tvekar aldrig att ta sin vän i försvar, inte ens när han själv riskerar att råka illa ut. Men när Amir för en gångs skull får chansen att återgälda Hassans lojalitet sviker han, och kort därpå tvingas Amir och hans pappa fly till USA. Sakta bygger de upp ett liv i det nya landet men minnena av Hassan och livet i Kabul gör

1. Hotta upp ditt skolmaterial. Nya, fina block och roliga pennor ger din tillvaro en välbehövlig injektion av färg och lekfullhet. I bokaffärer och dylikt finns det block med vackra omslag, trevliga kalendrar och roliga pennor i olika former och utformningar. Ifall din ekonomi inte tillåter att köpa nytt så går det alltid att fixa till dina gamla block lite. Klistermärken som ligger och skräpar i byrålådorna, omslagspapper och illustrationer med färgpennor ger det gamla svenskblocket nytt liv. Begränsa inte kreativiteten! En klasskompis pimpade sin babyblå, tråkiga miniräknare genom att klistra på fluffigt tyg på locket så att apparaten såg

Llewelyn Moss är en äventyrssuktande redneck som är bosatt vid den södra amerikanska gränsen. Av en händelse blir han involverad i en knarkuppgörelse, och med en väska full med pengar lyckas han med nöd ocn näppe undfly eldstriden. Det han inte vet är att en hämningslös psykopat är efter honom med ett sällsamt vapen i högsta hugg. Det här låter spännande. Det skulle faktiskt kunna vara väldigt spännande. Men det blir det aldrig. Varför? För att den här filmen besitter ett segt tempo sällan skådat.Bröderna Coen har valt en minimalistisk estetik med sparsmakad dialog, actionscener och förvånansvärt nog ingen som

– Så gjorde vi ALDRIG när vi var små, tillägger min kompis efter att hon medförskräckelse i rösten berättat hur ouppfostrade barnen i dagens samhälle är. Redan nu, vid 18 års ålder, börjar folk alltså att oroa sig för den yngre generationen. Är inte detta lite konstigt? Lite sådär oroväckande olämpligt? Nej, min kompis och de flesta andra kan vara lugna. Att oroa sig för yngre åldrar är fullkomligt normalt. Redan Sokrates, som levde på antiken, bekymrades över ungdomens förfall. ”De säger emot sina föräldrar, skryter på bjudningar, glufsar i sig efterrätten vid matbordet, lägger benen i kors och tyranniserar

Har tanken aldrig slagit dig att bara skita i alltihop? Inte säga någonting till dina föräldrar utan bara knyta på dig vandrarkängorna och traska raka vägen ut i den förmodade friheten. Det är precis vad Christopher McCandless gör i den bästa filmen jag har sett på väldigt väldigt länge. Into the Wild är regisserad av Sean Penn och är baserad på den sanna historien om 22-årige Christopher (Emile Hirsch) som totalt bryter med Svensson-vardagen. Efter att han har gått ut college med toppbetyg struntar han i sin stundande karriär, skänker sina besparingar till välgörenhet, och ger sig sedan iväg mot

Men där träffar han den förföriska Sylvia som erbjuder honom medlemskap i lönnmördarnas egen förening där en konstant tävling pågår om vem som är den bäste i branschen. Travis ger sig förstås hals över huvud in i detta nät av intriger övertygad om att slåss mot likasinnade är det enda sättet att behålla fokus. Redan i spelets inledning blir det svårt att på något sätt relatera till Travis. För vem kan känna igen sig i en psykotisk wannabee med storhetsvansinne? Men det är också själva grundtanken med både spelet och handlingen. Travis är antihjältarnas antihjälte med en attityd som gör

Många säger att de har en likadan som uppfyller samma slags behov, som de värderar lika högt och håller av jämbördigt. Tusentals och åter tusentals är de människor som funnit en som passar precis för deras önskan och personlighet. Men de kan inte mäta sig, det finns inget motstycke. Många påstår att colombianer är de bästa, andra uppskattar etiopier och somliga föredrar de kvinnliga varianterna, visserligen ena riktiga bönor de med. Men vissa njuter helst tillsammans med en italienare. Som jag. Koffe kallas han ibland. Han är rykande het och man kan väl inte påstå att hans hudfärg är helt

Jag tar den skrangliga hissen ner till tvättstugan tillsammans med mina två överfyllda tvättkorgar i plast. När handtaget vrids om och jag stiger in i tvåan möts jag av ett centimetertjockt lager av diverse kletiga underklädesorganismer som ligger insmorda på sorteringsbordet. I torktumlarfiltret sitter ett halvkilo grått ludd kvarlämnat och det vita tvättmedlet ligger lika utspritt på tvättmaskinerna som kokainet på Stureplanskrogarna. Mina ålderdomsceller börjar rycka i okontrollerbara spasmer. Jag sätter upp en lapp på dörren med en vänlig vädjan om att folk ska städa undan efter sig. Dagen efter är den borta. Så jag sätter upp en ny. André

Bosatt i Thailand lever John i exil och det enda våld han verkar utföra i dessa dagar är ormfångning. Tills några kristna missionärer kommer och vill ha båttransport in i Burma för att kunna hjälpa och konvertera en drabbad by. De blir tillfångatagna, surprise. Och snart kommer ett gäng benhårda amerikanska soldater som fått order om att hämta hem dem, och Rambo står återigen på sin flodbåt, fraktandes människor till Burma. Men han nöjer sig inte med att hjälpa soldaterna dit, antagligen känner han lukten av både amerikanska fångar och blod så han följer med för att visa att han

1982 kom filmen ”First Blood”, sedan dröjde det tre år innan uppföljaren kom, som fick titeln: ”Rambo: First Blood Part II” och tre år senare igen, 1988, kom den tredje filmen i serien som helt enkelt heter: ”Rambo III”. Krångligt? Ja hyfsat, och nu 20 år senare är det dags för Rambo 4. Nej just det, den heter ju bara ”Rambo”. Men hur står sig de gamla 80-talarna mot den nya, och vilken Rambo-film är egentligen bäst? Här följer en liten genomgång av samtliga filmer: *Spoilervarning* Det är konstigt såhär i efterhand hur Rambo blivit en förebild. Alla pojkar på